Finland mellan tvångssvenska och barbardanska

Annelie Axén i samtale med Levi Lehto Kritiker #5, november 2007

Lehtos svar ble opprinnelig gitt på »barbarisk« - i en form som på samme tid synliggjør det språklige (babelske) fundamentet for selve ideen om en »nasjonallitteratur« og gjør dette svaret til noe av et konseptuelt verk i seg selv, i sterk polemikk med samme idé. Her kan du lese intervjuet i svensk oversettelse.

En stor del av materialet i detta nummer av Kritiker kommer från det tredagarsseminarium som FSL genomförde i februari i år tillsammans med Nordens institut i Finland (NIFIN) i Helsingfors. Utgångspunkten för samtalen var, helt naturligt, den samtida finländska litteraturen; men denna visade det sig under seminariets gång vara allt svårare, och allt poänglösare att isolera från de omgivande litteraturerna. Idén om en »nationell litteratur« visade sig, kort sagt, vara svår att förvara annat än genom en massiv mobilisering av ömsesidiga stereotyper och klichéer.

Till de faktorer som utan tvekan bidrar till att undergräva »det nationella« som paradigm för den litterära offentligheten hör framväxten av en litteratur (och följaktligen offentlighet) som existerar digitalt, istället för i tryckt form. Redan de radikalt annorlunda produktions- och distributionsvillkoren för nättidskrifter och nätförlag placerar dem i en terräng som inte införlivats helt i de nationella offentligheternas infrastrukturer.

Följdfrågan blir om detta har några konsekvenser för litteraturen själv. I maj i år arrangerade en av dessa nordiska nättidskrifter, Litlive, ett seminarium på Biskops Arnö under rubriken »Alternativ publicering och litterär innovation«. På detta diskuterades frågan med utgångspunkt i Charles Bernsteins påstående att en ny litteratur kräver nya institutioner, och att dessa institutioner i lika hög grad är del av den nya litteraturens estetik som verken själva.

En av de närvarande på Biskops Arnö var den finska poeten, översättaren och bloggaren Leevi Lehto, som höll ett inlägg om de finska litteraturinstitutionernas historia. Jämte sin verksamhet som poet (osv) i mer traditionell bemärkelse arbetar Lehto också med de digitala publiceringsformerna som utgångspunkt för sina (mer eller mindre) konceptuella verk (bland vilka kan nämnas en Google-generator för poesi samt hans senaste verk, ntamo, ett internetförlag »för barbarisk litteratur«).

Kritiker valde att samla några av de frågor som väckts under de båda seminarierna, och be Lehto besvara dem från sin (»finländska«) horisont. Svaret på frågorna fick vi på en engelska Lehto själv kallar »barbarisk« - i en form, med andra ord, som på en och samma gång synliggör det språkliga (babelska) fundamentet för själva idén om en »nationallitteratur« och gör detta svar till något av ett konceptuellt verk i sig, i stark polemik med samma idé. Inför publiceringen valde vi att översätta det till svenska.


1. FÖRFATTAREN / KRITIKERN

Annelie Axén:
I den antologi samtida finsk poesi som du redigerade i »suOEmI« (OEI nr 27, 2006) kan man läsa följande:

»[...] medan de såkallade traditionella förlagen (och det lika traditionella formatet 'diktsamlingen') fortsatt spela en alltför stor roll för de enskilda poeternas karriärer, kanske i ännu högre grad [i Finland] än i andra nordiska länder, har både den verkliga mönstringen och sovringen av begynnande poeter och det som man en gång talade om som salongskritik (det vill säga den verkliga 'grindvaktsfunktionen') börjat äga rum på en lägre nivå, som till exempel i småtidskrifter som Tuli&Savu och andra, samt i den hastigt växande bloggvärlden.«

På vilket sätt är institutionerna »författaren«, »läsaren« och »diktsamlingen« och den inbördes relationen mellan dem stadda i förändring i dagens Finland? Hur står det till med kritiken?

Leevi Lehto: Jag betraktar gärna mig själv som en av de faktorer som påverkar denna förändring, så förvänta dig inte en alltför »objektiv« bild från mig... Jag skulle säga att den kanske viktigaste förändringen under senare år är bloggvärldens framväxt. Den finska »poesibloggosfären« kan vara den starkaste i Skandinavien av idag. I min - för närvarande lätt föråldrade - blogglista har jag runt 45 finska poeter, varav de flesta (vilket är viktigt) fortfarande inte har publicerat sin första »diktsamling«. Intressant nog tycks huvudsyftet med många av dessa bloggar vara att få ut ny poesi, istället för annonser, kritik eller kommentarer, à la Ron Silliman eller Malte Persson. Och minst lika intressant är att denna nya publiceringsform inte tycks ha utplånat det djupt kända behovet av att få ut en bok; tvärtom betraktas bloggen vid det här laget tämligen allmänt som ett slags grogrund för det som senare ska bli en bok. Det finns redan flera avslutade exempel på denna process - till exempel Hannu Helins Linnumpi nyt (Mer fågel nu, 2005), där poeten gjorde bokens hela framväxt tillgänglig på sin blogg Work In Progress.

Båda dessa ytterligheter (den »avancerade« bloggosfären, imperativet att »få ut en bok«) hänger i mina ögon samman med den finska kulturens enhetliga karaktär. Mer, tror jag, än i andra nordiska länder omhuldar vi i Finland en stark föreställning om en homogen »offentlig sfär«. Det finns bara en (följaktligen monopolistisk1) nationell dagstidning, och intill helt nyligen var det för de flesta författare nära nog en fråga på liv och död att få en recension (positiv, förstås) i den. (Vilket det fortfarande är för prosaisterna...) Och för att en poesibok ska existera på riktigt måste den, också det intill helt nyligen, vara utgiven på ett av de traditionella storförlagen. Till och med kiiltomato.net (en webbportal för recensioner av »smalare« litteratur, som täcker också den finlandssvenska utgivningen) har bara efterhand börjat ta upp poesi från de så kallade alternativa förlagen - vilket idag vill säga Savukeidas, utgåvorna i poEsia-serien (som jag redigerade 2004-2007), Ankkuri (ett nätbaserat print on demand-förlag drivet av poeten Jukka-Pekka Kervinen som har fyra böcker utan en enda recension någonstans på sin meritförteckning), och mitt nystartade ntamo (som jag tänker säga en del mer om som svar på din direkta fråga).

I denna situation ser jag två »huvudproblem« - eller möjligheter, beroende på hur man ser på saken:

Ett: »diskrepansen« mellan å ena sidan den allt större mängden »publicerbara« verk och det allt större antalet »mogna« poeter och å den andra sidan den begränsade utgivningskapaciteten hos befintliga förlag, i kombination med de tämligen slumpmässiga - och ofta helt okunniga - beslutsprocesserna på dessa. Jag vill påpeka vilken demoraliserande effekt denna situation har på den framväxande poesivärlden, när den delar upp poeterna i »poetpoeter« (de »publicerade«) och »bara poeter« (de »opublicerade«). Men i mina ögon är detta en möjlighet, en bubbla som bara väntar på att punkteras...

Två: På det hela taget bidrar denna situation till att beröva recensionsprocessen, dvs kritiken, dess inflytande över den faktiska poetiska utvecklingen. Också i den mest inkännande och insiktsfulla kritik kan man fortfarande se en tendens att - och ofta i apologetisk ton - försöka »förklara« poesin för »de utomstående«, för det man brukar kalla för den läsande allmänheten. Och även om denna »folkbildande« hållning fortfarande har något av sin forna legitimitet kvar, överlåter den samtidigt auktoriteten över poesins utveckling till människor som inte ger ett vitten för den, - och som av allt att döma inte heller kan fås att ge ett vitten med sådana metoder. I alla fall inte nu längre. (Sedan finns det andra metoder också, vilket jag ska visa på senare...)

Så här kan det naturligtvis ha varit sedan hedenhös, och kanske kommer den omedelbara receptionen (»dagskritiken«) alltid att vara på efterkälken i förhållande till den poetiska utvecklingen själv. Så var fallet också med alla de etablerade »starka« poeterna i vår tradition, från Otto Manninen (1872-1952) och Eino Leino (1878-1926) till Haaviko, Manner, Saarikoski, Pellinen, Aronpuro...2 Ändå känner jag ett akut behov av forum där poesikritiken skulle kunna utvecklas till att vara en reaktion på det som ges ut, trogen din tidnings linje.

2. LÄSAREN

Annelie Axén:
I antologin Swinging with Neighbours (som recenseras på annan plats i detta nummer av Kritiker) säger Aase Berg:

»De flesta poeter vet att ingen fattar vad de säger nuförtiden: det är inget möte, man blir aldrig förstådd, det är två ensamheter som snuddar vid kanterna av varandra. Bättre än så blir det inte. Det duger inte att vräka upp en Härlig Bild på boksidan. Läsaren är en jävligt otacksam figur, och det ska hon också vara - då måste poeten jobba aktivt med tvivel på själva förståelsen, tvivel på överenskommelsen om hur en text ska se ut för att betyda.«

Skulle du kunna säga några ord om den finska/finlandssvenska läsaren?

Leevi Lehto: Din grundläggande fråga är tämligen allmän, så du får förlåta mig mitt något högstämda svar...

Jag är både ense och djupt oense med Aase Bergs syn på saken. Först av allt är jag om någon en vän av obegriplighet (av att inte bli förstådd)! Vad mitt eget skrivande beträffar är en av de viktigaste - konstanta, outtömliga - drivkrafterna behovet att göra det jag skriver så obegripligt för mig själv som jag kan. Och jag menar det allvarligt: när jag i min devis säger att »ingenting som är omedelbart intressant för mer än sju personer kan någonsin förändra massornas medvetande«, menar jag med »intressant« ungefär just »tillräckligt obegripligt«. För alla andra kan det vara bara rappakalja, vilket inte är mer än rätt. Det ska vara obegripligt - för att det ska kunna »betyda« någonting överhuvudtaget. Låt oss bara erkänna det: poetens försök att »göra sig konstig« är en sund sak, någonting vi bör uppmuntra och be om mer av istället för att beklaga.

Varmed jag är framme vid mina invändningar. Jag har inte känslan att mina läsare är »jävligt otacksamma« - och hade jag haft det hade jag tackat dem för det. Jag tänker vara ganska bokstavlig också här. Jag tror att föreställningen om en »otacksam figur« är en fiktion. I själva verket finns det inga »figurer« alls där ute. En dikt är helt enkelt aldrig i första hand anpassad för läsarna, för att »betyda«, den är snarare ett drag i en viss lingvistisk situation, eller i flera olika på en och samma gång. Också när en poet tycks arbeta hårt för att lösa problemet »hur en text ska se ut för att betyda« kommer han/hon i »poesins språkspel« (Wittgenstein) i första hand (och, skulle jag tillägga, högst) att figurera som den som valt denna strategi (att vilja få den att »betyda«). I slutändan kan han komma att bli ihågkommen som »den mest lättillgänglige«, medan det han »hade att säga« redan är bortglömt - eftersom de han tilltalade redan på förhand visste vad det var, i annat fall hade de inte upplevt det som så tillgängligt.

Det underliga i allt detta är att jag samtidigt som jag betonar obegripligheten och icke-kommunikationen ändå landar i att sätta poetens person och personlighet i förgrunden. Du gör det ena eller andra draget, och kommer att vara för evigt ansvarig för det. Det är ett etiskt val, helt i Nietzsches anda, när han skiljer mellan »slavmoralen« (där man håller sig för bättre än andra, och har »ett budskap« att »ge dem« eftersom de är sämre än man själv och »behöver« det där »budskapet«), och »herremoralen«, där de andra tvärtom är sämre än man själv för att man själv är bättre, dvs redo att anstränga sig att nå någonting som ingen av er har erfarit förut. Vi bör alla oupphörligen sträva efter att vara bättre än de andra.

För att till sist komma till din fråga om den finska/finlandssvenska läsaren skulle jag vilja formulera det så här - fortfarande mycket personligt: jag har fortfarande inte mött min första finska läsare, och när jag gör det förväntar jag mig att det ska vara en finlandssvensk. Eller vad sägs om det här: jag vill inte ha några finska läsare, eftersom jag gör vad jag kan för att inte vara en finsk poet. En tid tänkte jag på mig själv som en amerikansk poet, som bara råkade skriva på finska; i dag betraktar jag mig själv som en i högre grad finsk poet, som bara råkar skriva på (en mer eller mindre barbarisk) engelska. Oavsett vilket är det en outtömlig källa till tillfredsställelse att gång på gång se hur den finska läsaren (den som alltså framträder som i första hand finne) inte ens börjat begripa vad det är jag är ute efter.

Naturligtvis kan detta mer eller mindre fiktiva begrepp, »den finska läsaren«, för mig bara tänkas i relation till, inbäddad i och bestämd och betingad av det som vi känner som den institutionaliserade finska litteraturen. Eller kanske skulle jag säga »litteraturen« - eftersom det är min övertygelse att nationerna är fiender till litteratur. Innan någon kan bli »läsare« av mina verk måste de redan ha tagit ett steg ut ur den institutionen och börjat se på den utifrån (som en finlandssvensk skulle göra). Och hur underligt det än må låta har denna sällsamma logik i högsta grad bekräftats av min erfarenhet: ju längre bort jag reser - för att låt oss säga göra en uppläsning - från den lilla kretsen av Helsingforslitteratörer (mina unga poetvänner inkluderade), desto bättre blir jag »förstådd« - och om inte i vad jag säger, så åtminstone i vad jag »gör«. Jag har fortfarande inte stött på en enda vanlig landsortsbo eller ingenjör eller försäljare som har ställt mig de där frågorna om »varför jag måste vara så förbannat svår / experimentell / elitistisk«. Och det har inget att göra med att de skulle vara öppnare eller ha mer fantasi eller något annat (jag gör vad jag kan för att undvika att bli populistisk här). Det är bara det att de inte har samma ändlösa normativa hämningar som etablissemanget (»men är detta poesi? får man göra så här? vad leder det till i slutändan?«). Vilket alltihop betyder att de redan befinner sig utanför nationallitteraturens offentliga sfär. Jag återkommer till detta när jag svarar på din sista fråga.

Låt mig pröva ytterligare ett par formuleringar. Min vän Kenneth Goldsmith brukar, apropå sitt verks »oläsbarhet«, säga att han inte har en »läsekrets«, utan en »tänkekrets« istället. Jag är inte säker på att jag vill ha någon tänkekrets heller. Kanske en »reaktionskrets«? Eller en »verkningskrets«? Eller, med hjälp av en tillfällig språkdefekt, en »påverkningskrets«? Ja! - men i sådana fall inte i ordets veredtagna bemärkelse, med mig som den som påverkar, som ledaren, utan i en annan, där var och en som »reagerar« börjar leda sin egen process. För mig kunde detta nästan gälla för en definition av litteratur. Kanske en »flyktkrets« - i den bemärkelsen att läsarna skulle försöka undvika att bli utsatta för påverkan, vilket skulle kräva att de gjorde någonting helt annat. Och ja, för att återvända till Nietzsche: jag skulle tro att mycket av det jag gör är dikterat av ett behov av att vända på den Eviga Återkomstens imperativ (»gör bara det som du skulle göra om«), eller snarare att perverst tillämpa det, i ett försök att (åtminstone) göra något som inte kan göras om. Det kunde nästan gälla som en »definition« av poesi, eller hur?

3. SPRÅK

Annelie Axén:
Du har nyligen grundat ett förlag för »une littérature mineure«. När FSL besökte NIFIN i Helsingfors i februari fick vi höra att det inte finns några invandrarförfattare verksamma på finska. Är ditt projekt uteslutande ett formellt experiment eller inbegriper det också en kritik? Vilken position intar »tvångssvenskan« i ditt projekt?

Leevi Lehto: Det här låter närmast bibliskt i mina öron (jag tänker på »bjälken i ditt eget öga«)! För att vara uppriktig skulle stora delar av det finska litterära etablissemanget inte ens känna igen en invandrarförfattare, eftersom en förutsättning för att de skulle kunna bli erkända som författare är att de slutar skriva som invandrare, dvs slutar vara invandrare. Mina egna ansträngningar på detta fält är fortfarande milt sagt anspråkslösa, men jag har åtminstone blivit indragen i en grupp invandrarförfattare kring Kiamars Baghbani, en flykting från Iran som bor i Finland sedan början av nittiotalet - faktiskt kommer en av de första utgåvorna på ntamo att vara hans urval och översättning av dikter ur farsitraditionen, med början från niohundratalet. Kiamars översättningar är gjorda på fullt läsbar standardfinska, men har samtidigt kvar ett främmande element, ett spår av hans egen känsla av att »vara främmande« bland oss. För mig framstår detta som det ideala sättet att transplantera influenser från främmande kulturer till vår egen. Och ändå kan Kiamars bok vara det första försöket att göra någonting sådant i Finland... I samma, men omvänd, anda har jag redan gett ut Kuuskajaskari, ett centralt verk från 1964 av Jyrki Pellinen, en viktig poet i den andra generationens finska modernister, i min egen översättning till engelska, som jag med avsikt inte låtit någon infödd engelsktalande kontrollera, i syfte att låta det finska originalets främmandehet3 framträda bättre... På det hela taget betraktar jag invandrarna och deras icke-standardiserade och därmed dynamiska bruk av finskan som en stor resurs som den lokala poesin och litteraturen är i akut behov av.

Vad »tvångssvenskan« beträffar (ursprungligen ett skällsord som avsåg den obligatoriska svenskundervisningen i den finska grundskolan, men här använder jag det om de finskspråkiga finnarnas egendomliga svenska) har jag nu talat för de finskspråkiga poeternas utsikter att skriva på svenska. Här kom mitt redaktörskap för OEI:s suOmEI-nummer att vara något av en uppenbarelse för mig, genom att jag förstod att jag »kunde svenska utan att kunna det«. Jag talar det fortfarande bara med möda, men med hjälp av vänner som Fredrik Hertzberg och Maili Öst tror jag mig ha lyckats ta anständig hand om några av de »svåraste« översättningarna i den antologi ny finsk poesi vi publicerade i numret (vilket inte betyder att de inte hade kunnat göras »annorlunda« eller »bättre«). Nu tänker jag på den svenska som talas av finskspråkiga finnar som en del av de skandinaviska språkens (icke)familj - och en som dessutom skulle kunna bidra till en ny förståelse av det »nordiska« - se vidare mitt sista svar. För att åstadkomma det skulle vi naturligtvis behöva få de finska och svenska poeterna att beblanda sig med varandra - någonting vi inte sett mycket av under de senaste hundra åren eller så. Men skulle vi lyckas med det skulle det vara ett nytt bevis på poesins sociala relevans: just i kraft av sin omvittnade marginalitet kan den möjliggöra saker som skulle vara omöjliga på allmänkulturell nivå (där ju ingenting hursomhelst ändå händer...) Men vi får se.

På det hela taget bedriver mina projekt ett slags kritik - av förlagen och de litterära institutionerna sådana de ser ut nu, av den nationalistiska definitionen av litteraturen.

4. PROSAN

Annelie Axén:
På NIFIN fick vi också höra att den finska och finlandssvenska prosan främst är upptagen av nationell identitet och genderstereotyper. Din antologi i oei ger en helt annan bild av den finska poesin, där transnationella frågor framstår som viktigare. Varför är det alltid poeterna som får det roliga? Eller är det det?

Leevi Lehto: Det tror jag det är - och det har jag hört finska prosaister klaga på! Det är i själva verket en av de vackraste paradoxer jag känner till: trots sin ofta breda »lätttillgänglighet« och förmenta »relevans« för de viktiga frågorna för dagen tycks den typiske finske romanförfattaren (med all respekt förde undantag jag vet finns) leva i sitt eget elfenbenstorn, och inte bara sakna levande kontakter (interaktion) med sina kollegor, utan också, som ett korrelat till denna isolering (såväl i sina offentliga uttalanden som i sitt faktiska beteende när han eller hon är i andras sällskap) förkroppsliga några av de sämsta värdena i kulturen: ett öppet förakt för och rentav hat mot den vanliga människan, cynism, arrogans och så vidare. Detta mycket sällan påtalade fenomen har gamla rötter i den manschauvinistiska traditionen hos stora delar av vår »realistiska« prosa, i den litterära kulturens antiintellektualism, i maktrelationen mellan kritiker och författare (än idag är det nästan omöjligt för den genomsnittlige finske dagstidningsrecensenten - som ofta själv är en inkarnation av denna samma cynism - att skriva om ny prosa utan att se ner på författaren, som på ett underlägset naturbarn...), och så vidare. Jag fäller denna anmärkning bara i förbigående - och jag fäller den för att jag tror att dessa saker inte är främmande för de andra skandinaviska litterära kulturerna heller.

Å andra sidan... Jag är besatt av frågor om nationalitet och nationell identitet - och jag tror att den nya finska poesin (trots och på grund av sin eventuella »transnationalism«) är det också den, även om det kan vara mindre uppenbart för många av de berörda. Följaktligen skulle jag vilja påstå motsatsen: vår samtida prosa är inte »upptagen av nationell identitet«, bara med somliga av dess stereotyper. Vid en ytlig betraktelse kan det se ut som om de »tar upp« frågor av nationell betydelse, men i själva verket kan mycket av det där lika gärna vara bara underhållning, som förlagts till dessa miljöer i förvissningen att de ska vara välbekanta (och därmed »tillgängliga«) för läsarna. Jag skulle tro att handlingen också i de mest uppburna verken inom denna prosa utan vidare hade kunnat förläggas till andra länder, skrivas in i andra historier, och så vidare, - varmed också sagt att de inte har särskilt mycket att tillföra varken den nationella litteraturen eller världslitteraturen.

Låt mig ge ett djärvt exempel, med vars hjälp jag också ska försöka skissera några framkomliga vägar för en samtida kritik. Jag har inte läst Kjell Westös nya bok, så den hoppar jag över (det kan faktiskt vara ett helt anständigt verk); istället har jag studerat Jari Tervos Myyrä (»Mullvaden«), och vill lägga fram en mycket snabb analys av den, där Tervo får vara ett slags inbegrepp av den samtida finska prosaisten.

Låt oss börja med frågan om språk: Tervo är känd och vida uppskattad för sitt bruk av (ett slags faulknersk) inre monolog- eller perspektivteknik. Och ändå är det språk hans personae talar alltid ett och detsamma - och det är aldrig heller protagonisternas, utan istället »hans eget« (eller rättare inte hans eget, utan ett han okritiskt övertagit från nittonhundratalsrealismens förmenta »mästare«, som Hannu Salama, och bara gjort lite »råare« med journalistiska övertoner). Detta får i sin tur, för det andra, vissa intressanta konsekvenser för den »bild« av verkligheten hans verk anses ge oss, som i öppningsmeningen4 av Myyrä, som är värd mer än en närläsning (i min översättning):

»Jag minns den där dagen i maj när jag blev mördare på Fredrikshamns fästning.«

Varför »jag minns«? Åtminstone för mig antyder öppningsformuleringen att det finns en möjlighet att glömma den där dagen, och att vi därmed står inför ett säreget, kanske patologiskt fall av personpsykologi - alternativt väcker den förväntningar på en behandling av minnets funktioner, möjligen mot en eller annan sällsynt slags minnesförlust. Båda läsningarna vore också högst relevanta för en diskussion om Finlands nationella historia och kollektiva medvetande och minne, kanske rentav för den individuella fysio- och psyko(pato)login hos den förre presidenten under många år, Urho Kekkonen (för den som yttrar denna mening »är« ingen mindre än han) - om inte fallet med Tervo hade varit det motsatta. Istället för att vara en genomtänkt formulering för att börja ta upp »svåra« frågor skulle jag vilja påstå att meningen bör betraktas som en standardformel för att »berätta« bokens »sanning« (liksom för övrigt också i Tervos andra verk): där frasen »jag minns« är en placeholder för allt som redan är känt (men som inte sägs ut högt - annat än i den grövsta sortens skandalmagasin, från vilka bokens »politiska« »tänkande« i själva verket hämtat sin inspiration), medan »den där dagen«, å sin sida, tecknar en det undflyendes gest: trots att utsagans manifesta »innehåll« är det något besynnerliga »att minnas sitt första mord« (märk väl: inte mordet i sig, inte det »faktum« att den förre presidenten blivit en mördare) får vi i praktiken bara information om dagen för mordet: medan mordets faktum förblir skrudat i denna åtminstone dubbla gest av insinuation, som har den fördelen att den gör det möjligt för författaren att säga vad som helst utan att behöva säga något alls.

Förstås kan allt jag säger här vara bara på skämt - naturligtvis är den mening som jag citerat av samma slag som en ambitiös men inte nödvändigtvis begåvad skrivarskoleelev skulle kunna inleda sin första skrivuppgift med, av »Det var en mörk och stormig natt«-karaktär, med den skillnaden att den här saknar påtaglig ironi och distans. Och det (och nu kommer jag till min poäng) med nödvändighet: det är en patentformel som gör det möjligt för författaren att framträda som »råare« än sina kollegor, som ännu mer »chockerande«, det vill säga ännu mer tillmötesgående mot den »läsande allmänhetens« förmenta behov av denna vara.

I Myyrä har denna formel fått Tervo att »uppfinna« det något osammanhängande »temat« att den förre finske presidenten skulle ha varit inte bara mördare, utan också rysk spion. Missförstå mig inte - jag är inte det minsta stött av detta påstående,5 det kan han mycket väl ha varit - men än sen? Istället för att utvidgas antingen metaforiskt (till en kanske allegorisk, om också inte särskilt intressant, behandling av Finlands nationella historia) eller kontrafaktiskt (vilket kanske hade varit intressantare), tjänar »temat« här bara som en möjlighet att etikettera boken som »tematisk« och till att få kritikerna att mala på med sina ändlösa hårklyverier om vad »den finska litteraturens« »ämnen« egentligen är ... alltid samma visa.

Och å andra sidan kanske jag inte talar så mycket om Tervo och Myyrä som om strukturen idag hos den traditionella litterära offentligheten.6 Jag ser den som en ond cirkel där det upplevda behovet av att tala till så många läsare som möjligt leder - för att upprepa det - till att man bara säger det som alla redan vet (så som till exempel »kunskapen« om att Kekkonen var spion är en del av den allmänna finska politiska folkloren), och som ingen, följaktligen, egentligen är det minsta intresserad av. Det är en ond cirkel som är inskriven i de formella, ekonomiska, makt- och gendermässiga strukturerna i alla nationella litterära institutioner. Jag vet inte om vi någonsin kommer att skaka dem av oss helt, eller ens om det är nödvändigt - och jag försöker uppbåda mesta möjliga tolerans visavi det slags prosa jag här kritiserar: den kommer inte att försvinna i brådrasket. Men vad vi däremot behöver skaka av oss är det slags självbelåtenhet varmed nästan all kritik, åtminstone i Finland, envisas med att ta emot den som »verklig« eller »angelägen«.

5. OM ORDET »OFFENTLIGHET«

Annelie Axén:
Några litteraturkritiker har försökt formulera en giltig analys för hur »offentligheten« förändras i takt med att den offentliga och den privata sfären flyter över i varandra. Har du något att invända mot den analys av den danska litterära offentligheten som Mikkel Bruun Zangenbergs gör i föregående nummer av Kritiker? På vilket sätt skiljer sig ditt Finland från Zangenbergs Danmark? Hur ser ditt Danmark ut, och hur skulle du tro att Zangenbergs Finland ser ut?

Leevi Lehto: Jag tyckte mycket om Zangenbergs artikel, och hoppas att jag berört ett par av dess teman redan. Det torde stå utom tvivel att jag är djupt skeptisk till somt av det som Tue Andersen Nexø, enligt Zangenberg, ska ha sagt under diskussionen - även om jag sympatiserar med hans etos: med hans her mener vi at-hållning. Naturligtvis skulle min syn på det »alternativa« rummet rymma och i hög grad vila på det her kan alle yttre sig-imperativ Martin Glaz Serup formulerar. Utifrån mina erfarenheter - än så länge ganska begränsade, om också utvidgade av och under det allnordiska seminarium om alternativa publiceringsformer på Biskops-Arnö i Sverige - skulle jag säga att det finns en »nordisk« litterär offentlighet som är under framväxt, jag skulle bara inte ha någon större lust att lokalisera den geografiskt: om en gång finnarna inkluderats i den står vi inför frågan om esterna, ryssarna och så vidare. Jag är tveksam om det nya litterära rum som är på väg att uppstå kan - eller bör - lokaliseras på något sätt;7 och här kan det vara på sin plats att utfärda en varning för de faror som döljer sig också i her kan alle yttre sig-hållningen. Jag menar: vem är dessa »alle« i en given situation? Också »alle« kan alltid komma att betyda »alla närvarande här och nu«, dvs någonting exkluderande, som baserar sig på det ena eller andra status quo. Det finns alltid »andra« att inkludera, och för mig är det just detta den nya offentligheten handlar om. Och jag menar det inte bara geografiskt, utan också socialt, kulturellt och så vidare. Framför allt bör vi kanske sluta betrakta möjligheterna hos en sådan ny offentlighet som en generationsangelägenhet, eller som en enbart akademisk angelägenhet. Till exempel talar jag gärna i vår finska kontext om vårt eget »avantgarde ur de djupa skogarna«, och jag ser liknande fenomen i de andra nordiska länderna också. Och så vidare. Huvudsaken är att hålla fast vid den konstanta viljan att »öppna upp« - kanske att vilja bygga ett nytt slags »grand democracy of Forest Trees«, som John Keats skrev om i ett av sina brev.

Mitt Danmark? Jag hoppas att jag en dag ska skriva en bok på danska - och det helst innan jag grumlar mitt omdöme med att skaffa mig alltför stor språkbehärskning och alltför stort vokabulär - allt för att bidra till barbardanskans tradition. Zangenbergs Finland? När det en dag blir verklighet hoppas jag att det inte ska vara det Finland vi känner idag.

Översatt från engelska av Mikael Nydahl



1 En situation som med nödvändighet ger upphov till många problem, och som jag inte tvekar att använda ett ord som »strukturell korruption« om. Till exempel var intill helt nyligen två av tre medlemmar av det såkallade Finska Nationella Rådet för Litteratur (det organ som fördelar de viktigaste stöden) samtidigt två av de tre stående poesirecensenterna i denna monopolistiska dagstidning. Så samtidigt som recensionerna där kunde betraktas som den enda effektiva kontrollinstansen för den »färdiga produkten« av dessa beslut var de skrivna av samma personer som fattat dessa beslut. Och de flesta tycktes inte ens se någonting konstigt i den situationen...

2 Otto Manninen, berömd för sina tidiga översättningar av Homeros och andra, skrev en poesi som var allmänt uppskattad men vida mindre läst, och som började tilldra sig seriös kritisk uppmärksamhet först hundra år efter det att den publicerades. För egen del noterar jag med viss stolthet att min »dantesk-dadaistiska« sonettbok från 1997, Ääninen, fick noll dagstidningsrecensioner när den kom ut - någonting jag förutsett i boken genom att skriva »Jeers welcome. We measure in years.« (Jag citerar ur min Lake Onega and Other Poems, Salt Publishing, 2006, som innehåller min fullständiga omarbetning till engelska av boken.) Till skillnad från Manninen behövde jag bara vänta tio år för att det kritiska gensvaret skulle börja komma...

3 Lägg märke till att jag säger »det finska originalets främmandehet«. Jag har efterhand blivit alltmer övertygad om att den konventionella poesiöversättningen, där tonvikten ligger på översättarens behärskning av målspråket, ofta tenderar att släta över det som är främmande (eller helt enkelt »obegripligt«) i originalet, i översättarens behov av att »förstå«... Detta fungerar på samma sätt som den »apologetiska« kritik jag nämnde ovan, där också det att »förklara« ofta kommer att betyda »bortförklara«. Naturligtvis utesluter jag inte möjligheten att översättningar av detta slag kan frambringa andra, intressanta resultat.

4 När jag baserar analysen av en hel bok på öppningsmeningen är det kanske ett eko av den sene Pentti Saarikoskis ännu djärvare gest: han sägs ha yttrat följande om Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar, urtypen för den finska socialrealistiska romanen från nittonhundratalets mitt: »Jag har inte läst den - hur kan någon läsa en bok med ett tankstreck i första meningen.« (»I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi«)

5 Ska jag tillägga att jag riktar denna kritik i egenskap av en som, till skillnad från Tervo, har en del »verklig« erfarenhet av att vara involverad i finsk kommunistisk politik - som aktivist och funktionär inom den eurokommunistiska flanken av det finska kommunistpartiet kan jag ha legat högt på dödslistan i den händelse att en sovjetstödd »revolution« en dag skulle ha blivit verklighet...

6 Det står kanske klart vid det här laget att jag anser att denna struktur bär distinkt prägel av den »slavmoral« jag talade om ovan - komplett med alla tänkbara slags underkastelsemekanismer, förnedring och förakt.

7 Jag är inte säker på om vi kan förlägga framtidsperspektiven för de nya litterära rummen i den kontext de framväxande privata rummen utgör heller. Tvärtom bör vi kanske se det vi gör nu som ett slags farväl till såväl nationsbegreppet som till begreppet »det privata« (inklusive den privata rösten), vilket senare kanske är tätare knutet till det förra än vi brukar tänka oss. Några av dessa frågor diskuterar jag i min essä till det seminarium som hölls i Saõ Paolo, Brasilien, 2006 under titeln »Poetry in Time of War and Banality«, där jag föreslår en ny definition av världspoesi: »Plurifying the Languages of the Trite«. Och under Biskops-Arnö-seminariet uppstod det en fruktbar (början på en) diskussion om »det privata« efter Hubert van der Bergs anförande.



←  Till artikelarkivet