Intrigens makt

Jón Kalman Stefánsson, översatt av John Swedenmark Kritiker #19, augusti 2011

»Ordens färdväg kan inte följas bakåt«, skriver Hannes Sigfússon i en dikt, och saken kan inte formuleras bättre. Diktkonsten är ologisk till sin natur, ett oavbrutet letande efter människans kärna, efter livets mening eller meningslöshet, ett försök att ge sig i kast med det omöjliga. Man skulle därför kunna hävda att all diktkonst består av misslyckanden. En strävan efter ett mål som är omöjligt att nå. Otur, som livet för den som ständigt letar efter den fullkomliga lycka som inte finns nånstans. Men människans värdighet, diktens vikt, ligger i detta hopplösa letande, detta är den elektricitet som lyser upp universums mörker.

Ordens färdväg kan inte följas bakåt; det är i dikterna vi hittar svaren, och ett av svaren skulle kunna vara så här, med Werner Aspenströms ord:

Den som viskar i ditt bortvända öra
är inte Gud
utan din gamla teddybjörn,
det är minnet av mormor och evigheten

Där har vi diktkonsten, ungefär sån är den, och de som letar efter dess kärna annorstädes än i dikten hamnar ute på myren, vilsna och snart i händerna på bergtroll.

Om diktkonstens natur finns oräkneliga dogmer och teser, ingen av dem är rätt, och ingen förmodligen direkt fel heller. De är helt enkelt för snäva. Vissa i bästa fall invändigt tom kvickhet, nånting som man tar på sig till fest. Och man ska givetvis förhålla sig misstänksam till författares teser om diktkonstens natur, de flesta försöker öppet eller förstulet beskriva hur utmärkta deras egna metoder är. Därför kan man förmodligen betrakta min tes om poesins vikt ur den aspekten, däremot går det inte att bestrida att poesin är alltings ursprung: romanen uppstod på sin tid ur poesin. I bästa fall är poesin inte bara ord, utan även musik och bildkonst, och en bra poet är en trollkarl i den bemärkelsen att han kan ge orden egenskaper som de strängt taget inte har. En bra dikt svävar ovanför språket, nästan som om den vore fri och oberörd av dess lagar.

Men romanen är den form som får den största, jag vill nästan säga hela uppmärksamheten från förläggare och läsare och media - det är för övrigt svårt att avgöra vem som styr vem av dessa tre: läsare, förlag, media. »Låt professorerna ta hand om det,/ de har betalt.« säger Aspenström - han igen - och lägger till:

Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv

Varför letar vi efter svar när de återfinns i dikterna? Och ändå är det så få som har intresse för den formen, världens bokmässor handlar om romanen, medierna gapar stort över den och läsarna tar en omväg förbi poesin. Vi vill inte ha poesi, utan en intrig. Inte logiska språng utan en värld där allt hänger ihop. Kraven på den perfekta romanen där det inte går att hitta en lös tråd, där allt har en mening och Tjechovs estetik - om du hänger upp ett gevär på väggen i början av en novell, sa han, måste du avlossa det innan novellen är slut - sitter i högsätet. Kanske dessa våra krav är ett slags reaktion mot det kaos som kännetecknar människolivet? Våra dagar är ofullkomliga, det är inte mycket som hänger ihop. Vill vi att allt ska hänga ihop i böcker, att allt ska ha en mening, därför att livet också bör vara så? Och där har vi genast en tänkbar förklaring till den engelska romanens stora popularitet, till den respekt den åtnjuter. I den engelska romanen är allt prydligt på sin plats. Professionalism när den är som bäst. Det finns ingen osäkerhet. Böcker som Försoning och På Chesil Beach av McEwan är överarbetad artonhundratalslitteratur från tvåtusentalet. Vi läser dem och blir glada över att B följer på A, C på B, och över att människolivet är en enda sammanhängande berättelse. Den engelska romanen är populär eftersom den är traditionell, den överraskar oss väldigt lite. Den tillfredsställer vissa av våra fordringar på en bra intrig, övertygande gestalter, ett litterärt språk; allt detta tillfredsställs - men den tillägger ingenting. I den saknas äventyret, osäkerheten, poesins brist på logik. Den strävar inte efter att rucka på romanen, utan mår gott och sköter sitt bakom de tjocka och säkra murar som artonhundratalsromanen uppförde.

Det heter ibland att den enskildes svagheter och styrkor är desamma - och man kan säga detsamma om romanen: intrigen har under det senaste decenniet varit ett av de främsta hoten mot formen. Om nånting kan bli romanens baneman, så är det längtan efter intrig, händelseförlopp. Längtan efter suggestion. Efter bekvämlighet. Efter att slippa tänka. Såna böcker har kommit på löpande band under de senaste åren, och klättrat på försäljnings- och kritikerlistor. Kommer ni ihåg en bok av James Meek, Den yttersta kärlekens Gulag? Väl hopkommen, utmärkt skriven, mycket god kunskap om skådeplatsen, en spännande berättelse - och den fick stor popularitet. Den hade allt det som är så farligt för romanen: suggestion men inte uppvigling. Den låter dig glömma, inte minnas. Förtjusar dig, förbryllar dig inte. Man skulle också kunna nämna Världens mått av Daniel Kehlmann - den sistnämnda är, liksom Lempriéres lexikon av Lawrence Norfolk, mättad av författarens självbelåtenhet över sin egen hemmastaddhet i mänsklighetens historia. Världens mått sålde i drygt en miljon exemplar i Tyskland, lovprisades av kritiker och läsare som ett framstående diktverk: en spännande berättelse, ett ymnighetshorn av historiska kunskaper, berättelser om världsberömda vetenskapsmän, genier. Det är en bok man läser fort därför att där finns så lite som det är värt att dröja kvar vid. Den berör inte människans inre värld. Däremot är författaren mycket skicklig på att läsa in sig på historien, en duktig scenograf, fiffig på att nämna berömda historiska personer vid namn, och det räckte: världen föll för honom. Han omtalades till och med som genialisk. Men ingen frågade: är det en bra roman, är den viktig, kommer den i närheten av kärnan? Den yttersta kärlekens Gulag och Världens mått är båda komna ur Umberto Ecos kåpa, och hans bok Rosens namn. Romaner som ligger så nära thrillern att de mister den inre kraft, den osäkerhet och det sökande som gör romanen till en så spännande och märklig form. Tvärtom gör de succé och blir bästsäljare. Här måste jag framhålla att jag har inget emot dessa böcker i sig, eller mot deckare och thrillers som såna, långt ifrån, allt har rätt att finnas till, ju mer mångfald, desto bättre liv.

Men romanförfattarnas flirt med thrillerformen tunnar inte bara ut romanen, gör den ytligare, ofarligare, utan förstör även förlagen, läsarna - och medierna. Romanformen måste, precis som alla andra konstformer, ständigt söka förnyelse, men det här är inte förnyelse, det är eftergifter. Det är naturligt att böcker som Den yttersta kärlekens Gulag eller Tidens mått säljer bra, de är underhållande, spännande, flyhänt skrivna, men det är farligt, det ringer en varningsklocka ifall läsare och kritiker lyfter fram dem som märkliga romaner. Vi lever i bästsäljarnas tidsålder, en tid av sterila marknadslagar. Johannes Riis, direktör på Gyldendal, skrev en artikel i Politiken med rubriken »Det er andet end bestseller« och säger där på ett ställe: »Markedets sandhed, listernes sandhed, har aldrig nydt större anerkendelse end netop nu, det gælder ikke kun på litteraturområdet, det gælder stort set overalt, at tilliden til markedet aldrig har været större.« Detta är lätt att hålla med om, och man kan till och med tala om bästsäljarlistornas våld, för att inte säga tillbedjan, och detsamma gäller mätningar och undersökningar, som om de vore den stora sanning som vi ska inrätta våra liv efter. Och det som inte är säljbart, det som råkar illa ut i mätningarna, hamnar vid sidan av. Kvalitén spelar mindre roll, det är underhållningsvärdet som räknas, att boken är marknadsanpassad, och ytterst få förlag, och sannerligen inte de stora, vill ge ut översättningar av böcker som är mycket äldre än fem år, allt måste vara nytt, sprillans nytt - längre bort kan man inte komma från diktkonstens tidlösa kärna.

Dock är det inget nytt att författare som av nån anledning faller ur ramen har svårt att få uppmärksamhet, ett utmärkt exempel är Jean Rhys som skrev väldigt närgångna romaner på trettiotalet, de fick viss uppmärksamhet men glömdes sen bort totalt i trettio år, kanske på grund av att hon skrev om alkoholiserade olyckskvinnor, snarast barflugor; läsarna under förra århundradets fjärde decennium, och media, var förstås inte redo för att läsa om kvinnor i den rollen. Och om tysken Wolfgang Koeppen, av många räknad bland Tysklands viktigaste författare under nittonhundratalet, sas det att han upprepade gånger råkat ut för »the censorship of fashion, the tyranny of neglect« (modets censur, förbiseendets tyranni).

Vår benägenhet att följa bästsäljarlistor och popularitetsmätningar, att följa strömmen, är på det sättet inte ny, men numera blåses den upp av media, de allestädesnärvarande media, så allestädesnärvarande att de börjar påminna om en religion - och då uppfattar vi bästsäljarlistorna som de tio budorden, det heliga ordet.

Ibland har jag en känsla av att bästsäljarna och deckarvågen och modets obönhörliga censur är på väg att sänka romanen, och än mer novellen, för att inte tala om poesin. En poet som kliver in på ett förlag med ett diktmanus är lika välkommen som en spetälsk med svininfluensa. De enda som kan vända på denna baklängesutveckling är läsarna. De fattar de yttersta besluten. De har makten - och ansvaret. Förlagen har nästan gett upp om novellen och poesin därför att läsarna har vänt dessa former ryggen. Läsarna har låtit sig lockas av intrigens sirensång, och den balanslinan får inte vara slingrande och slak, utan ska vara spänd och åtdragen från det första ordet till det sista. Läsaren vill kunna springa framåt utan några hinder. En roman ska inte störa, utan underhålla.

Genom vår överbetoning av intrigen, händelseförloppet, glömmer vi bort att själva formen, berättartekniken, berättarsättet, förhållningssättet, stilen inte spelar mindre roll än ämnet. Vad boken handlar om, vad den har för intrig - svaret på den frågan säger nästan ingenting om boken, dess inre värld eller kvalité. Intrigen är visserligen väldigt viktig, men den måste vara helt och hållet trygg i tekniken och stilen - stämningen: i hur den presenteras. Tidens mått återberättar spännande händelser, vissa skulle kalla dem världshistoriska; men man kan säga detsamma om Indiana Jones-filmerna. Underhållning av bästa märke, och hur definierar vi underhållning: det är när intrigen berättar hela storyn. Och när berättelsen upphör finns där inte mycket annat som kommer istället.

Intrigen, stilen och berättartekniken. Dessa tre utgör en kropp, ett liv som inte kan styckas upp, inte kan tas isär. En roman måste vara utformad så att man inte kan skilja stilen från storyn, de måste splitsas samman, kunna samarbeta som höger och vänster hand. En bra roman har många skikt, eller dimensioner, och de skjuts in i varandra; så är det med de flesta av José Saramagos böcker, så är det till exempel med De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Herta Müllers mångtydiga, efterhängsna och ibland förunderliga böcker. Och Javier Marias stora trilogi Your face tomorrow. Thrillern lägger huvudbetoningen på en dimension, intrigen, och om romanen ska hämta nånting hos thrillern, mer än en spännande intrig och popularitet, måste den göra det på sina egna villkor, annars sviker den sig själv, kvävs och dör. En romanförfattare ska inte bara berätta en historia, han måste också ge sig på att försöka förstå livet, han måste kämpa med språket, och med formen - ibland går dessa två, formen och språket, knappt att hålla åtskils. Om en författare inte slåss med all kraft mot språkets makt, formens makt, då tillför han inte världen nåt nytt, och inga äventyr inträffar: traditionen slukar honom.

Romaner ska inte störa, utan roa; böcker av författare som Marias, Saramago, Herta Müller roar läsaren, lika mycket som avkopplingsböckerna, men givetvis är det inte diktkonstens huvuduppgift att roa, visst är det bra om så sker, det är en lisa, det är tacknämligt, men romanen måste också ställa frågor, tvivla, utmana, och det gör den inte om en romanförfattare ger efter för intrigens makt, händelseförloppets makt. En romanförfattare måste gång på gång ge sig i kast med det omöjliga - så om poeten gör:

du
som gjorde stenen
beboelig för mig

skrev Hannes Pétursson i en dikt till Rilke. Däri ligger äventyret. Den klara dikten gör stenen beboelig. Det döda mineralet blir till liv när det vidrörs av dikten. Jag rekommenderar, detta är ett förslag, detta är ett upprop, att folk hädanefter inte ska gå till jobbet utan att ha läst minst en dikt, det tar inte lång tid, till och med mindre än en minut, men måhända får man andlig vägkost som räcker livet ut: ord proppfulla av näringsämnen. Rilke gjorde stenen beboelig i början av nittonhundratalet - många decennier senare upptäckte den amerikanske poeten Charles Simic stjärnkartan på deras innerväggar. »Jag har sett gnistor flyga«, heter det i en av hans dikter:

I have seen sparks fly out
When two stones are rubbed,
So perhaps it is not dark inside after all;
Perhaps there is a moon shining
From somewhere, as though behind a hill-
Just enough light to make out
The strange writings, the star-charts
On the inner walls.

Detta är alltså skillnaden: deckaren använder stenen för att döda en människa, men poesin visar oss stjärnkartan på dess innerväggar.



Läs DN:s Åsa Beckmans kommentar  →

←  Till artikelarkivet