S -> S

John Swedenmark Kritiker #19, augusti 2011

Hur ska författare och andra konstnärer bli bättre på att vara marknadsekonomiska subjekt? Det var frågan jag ställde mig under läsningen av boken Creative Business. 10 lessons to help you build a business your way, som innehåller presentationer av olika nordiska företag inom »de kreativa näringarna« som har nått stor eller lagom framgång - från Odd Molly till den isländska konsthantverkaren Tinna Gunnarsdóttir.

Boken, skriven av företagsekonomen Tobias Nielsén i samarbete med kollegorna Dominic Power och Sigrún Sigurdardóttir, har ett direkt tilltal till den blivande entreprenören och varvar framgångsberättelserna med goda råd om vilka misstag man kan göra när man bygger upp ett företag kring en praktik av skapande.

Det gäller att begränsa sig men ändå vara öppen för möjligheter som dyker upp; att ha kontroll men ändå ständigt utveckla företaget; att skaffa finansiärer men inte lämna över makten till dem. En multipel balansgång mellan den egna kreativa potentialen och omvärldens krav och fordringar.

Att resonemangen inte alltid är direkt överförbara på författarna gör inte klokheterna mindre relevanta. Ett av råden är till exempel att ständigt ha all bokföring och all dokumentation i ordning, därför att det när som helst kan dyka upp en köpare. I författarens fall är det snarast döden (eller posteriteten) som är den enda spekulanten. Men Creative Business utstrålar en allmängiltig uppmaning att kontinuerligt se om sitt hus för att kunna vara öppen för framtiden. En öppen inställning till den egna verksamheten kan vara till stor nytta just i dessa tider när själva grundvalarna kring upphovsrätt håller på att omförhandlas: Vad är en bok? Vad är det jag säljer eller upplåter i varje enskilt fall, och inklusive vilka ännu okända, framtida möjligheter? Och naturligtvis, framför allt: Hur tjäna pengar på att skriva för att få tid att skriva mera?

Jag kontaktade Tobias Nielsén, vars arbete jag länge följt, inte minst på den utomordentliga bloggen kulturekonomi. se som han drivit i samarbete med Emma Stenström, och bokade en lunch där vi diskuterade skillnaderna mellan å ena sidan entreprenörer som - ofta via tålamod, lyhördhet och begränsning - finner en idé som utvecklas och blir lönsam; å andra sidan konstnärligt verksamma som inte har tillstymmelsen till en möjlighet att kunna försörja sig.

Samtalet var mycket givande, jag hoppas för oss bägge, men tillhandahöll inte mycket material för att tryckas som intervju. Man kan säga att Tobias starkt avrådde alla författare från att bli företagare och till exempel starta egna förlag - såvida de inte är beredda att också satsa det enorma arbete som krävs för att driva ett affärsföretag. Vi nådde fram till ett slags gräns. Men jag har fortsatt fundera, och vill därför - som diskussionsunderlag mer än som den stora Lösningen - lägga fram följande:

Räkneexempel
Det tar två års deltidsarbete att skriva en roman färdig, och under vissa delar av den perioden kan man inte ägna sig åt nånting annat. Låt oss räkna lågt med att ett årsverke ligger bakom, och då tillkommer även en mer eller mindre stor mängd efterarbete i form av omskrivningar, promotion, etc.

Arvodet för detta är procent på den sålda upplagan, traditionellt 25% av det pris som bokhandeln betalar till förlaget. Låt oss anta ett grossistpris på 100 kr. Det är en ganska tunn roman, men det blir lättare att räkna då.

Om vi sätter värdet av ett årsverke inklusive semester till den svenska genomsnittslönen 300 000 kr A-skatt och lägger till en tredjedel för sociala avgifter och ett minimum av omkostnader, då ska romanen dra in 400 000 kronor till författaren F, och hon har genom kontraktets utformning överlåtit all vidareförsäljning till förlaget.

Alltså måste romanen sälja i 16 000 exemplar, motsvarande 1 600 000 kr, för att dra in ett årsverke till F. Endast några få böcker varje år når upp till de volymerna, och dessa succéer säljs alltid vidare med stor mängdrabatt, som bland annat dras från författarens royalty, så den verkliga siffran för att finansiera ett årsverke är gissningsvis 18 000 exemplar.

Omräkningar
Det här räkneexemplet visar egentligen inte en så stor bit av verkligheten, även om det nog ger många utanför branschen en tankeställare att inse att en normalupplaga om 1 000 sålda ex (och det är högt räknat det med) för F betyder en summa som motsvarar tre veckors lönearbete: 18 250 kr.

Exemplet visar snarare att man inte kan räkna på det här viset med direkt avkastning, som om det handlade om tjänstearbete, t ex rörmokeri.

Det behövs en annan uppställning, som i sin tur kan leda till en annan inställning.

För det första avstår F från konsumtionsutrymme för att istället få det hon sätter allra högst: skrivtid. Den kan inte räknas i timmar, eftersom det handlar om ett livsmodus. Men det föreligger likafullt en konkurrens med lönearbetet, därför att F måste tjäna ihop till skrivtid.

Man kan ställa upp formeln:

xL -> S

Som innebär att ett bestämt antal (x) timmar lönearbete ger ett obestämt sjok av skrivtid, dvs skapar själva möjligheten att vistas i skapandet. Omvänt minskar skrivtiden möjligheten till lönearbete. F är således med nödvändighet fattigare än dem som lönearbetar: hon skriver istället för att konsumera. Romanen skulle kunna vara en sprillans ny personbil. Men då skulle den inte finnas.

För det andra genererar romanen pengar i det långa loppet, inte bara på årsbasis: dels i sig genom nya upplagor, utlandsrättigheter, inläsningar - en slumpstyrd och ofta rätt orättvis framtid; dels genom att etablera F som just författare, så att hon kan komma ifråga för stipendier och för lönearbete som har med hennes kompetens att göra: uppläsningar, skrivarhandledning, beställda tidningsartiklar... Vi kan kalla detta lågbetalda men ändock avlönade arbeten för K, som i »kultur«.

xL + xK -> S

Det vill säga att ett bestämt antal timmar lönearbete + ett mer lösligt antal timmar kulturarbete ger ett obestämt sjok av skrivtid. Och alla kan vittna om risken för att xK äter upp S, därför att verksamheterna liknar varann, delvis ger samma tillfredsställelse, och därför kan förväxlas. (Felkällan är att xK är en fundamentalt underbetald sektor, som inte kan finansiera skrivtid utan att inkräkta på den. En kulturtidskriftartikel finansierar i bästa fall sig själv.)

Skrivtiden synliggjord
Så hur ska kolumnen S (skrivtid) få plats i bokföringen - vilket är en nödvändighet för att definiera författaren F som marknadsekonomiskt subjekt?

Ett sätt att få syn på S är att titta på stipendier, och definiera dem som pengar som kan omsättas i ren skrivtid.

Stip -> S

Eller rentav (där minustecknet betyder »minskning«):

Stip -> -xL, -xK

Det vill säga: »Tack för de 60 000! De innebär att jag kan boka av ett par månader för att ägna mig helt och hållet åt min nästa bok, och att jag kan tacka nej till alla brödjobb som dyker upp, utom kanske några få utvalda.« På sätt och vis är det rimligt att även bokföra oväntade extrainkomster från bokförsäljning under »Stip -> S«, just därför att de är oväntade och kan omsättas direkt i skrivtid. Man kan inte kalkylera med dem: framgången är lika nyckfull som vilken annan stipendienämnd som helst.

Exkurs om succéförfattare
Det är, på några få undantag när, branschen som bestämmer vilka böcker som har möjlighet att bli succéer, genom att de ges den exponering som behövs för att nå fram till läsarna. Den stora allmänheten har köputrymme för ett fåtal titlar om året, och det är där de stora pengarna ligger. I detta kretslopp är marknadsföringen en mycket viktigare investering än författarens skrivtid; ja skrivandet kan ses som en del av marknadsföringen, och försiggår understundom inne på förlagen, inte i en enskild författares S.

Även om det förekommer att riktiga böcker blir succéer, till exempel av kvalitetsskäl, och får vederbörlig marknadsföring och exponering, är det enklast att bortse från succékategorin i det följande resonemanget.

Alternativa former
Författaren investerar S och har som mål att utvinna mera S, och i bästa fall även utrymme för konsumtion och sparande. Detta är hennes affärsidé.

Frågan är nu om det är rätta vägen att gå via standardiserade förlagskontrakt, som överlåter rättigheterna mot procent på försäljningen, för att maximera detta kretslopp S -> S.

Kanske kan man tänka sig andra former för debitering och distribution, kollektivt eller till och med kooperativt organiserade.

Flödesmässigt handlar det om att få bort två flaskhalsar, som inte gynnar författarna: traditionen att sälja bort alla rättigheter på ett bräde; och det ytterst begränsade utrymme som idag finns för exponering mot den stora allmänheten.

Men mitt resonemang har också en djupare dimension, som handlar om livsinställning. Om målet med verksamheten är att kunna fortsätta verksamheten - att omsätta skrivtid i mer skrivtid - är det då inte en omväg att gå via kapitalismens inarbetade försäljningskanaler, som egentligen inte fäster avseende vid innehållet, för att istället ge varje bok, varje författarskap, varje genre en individuell strategi, vars mål är maximal kommunikation med den möjliga läsekretsen, och i förlängningen då även en ökad försäljning.

Genom att definiera sig som marknadsekonomiskt subjekt med affärsidén S->S, och stifta samarbete med andra som har en liknande plats innanför ekonomin, kan F vinna en mycket mer diversifierad överblick på sin verksamhet, samt förfoga över en betydligt bredare uppsättning utgivningsstrategier, vilket i sin tur innebär fler sätt att tjäna pengar. Och kanske till och med nya sätt att skriva.



←  Till artikelarkivet