Våldsideologier och psykiska strukturer

Vendela Fredricson Kritiker #27, mars 2013

I den 71 sidor långa domen i målet mot Anders Behring Breivik, som offentliggjordes 24 augusti förra året, ägnas avsnitt 6 åt att avgöra om A (den åtalade) var »utilregnelig« (psykotisk) vid tidpunkten för de 77 morden vid regeringsbyggnaden i Oslo och på Utøya. Domstolen fann att A inte varit psykotisk och alltså kunde straffas för sina brott. Domstolen ansåg istället att han led av en narcissistisk personlighetsstörning, eller åtminstone uppvisade narcissistiska personlighetsdrag, i kombination med en asocial personlighetstyp. A dömdes till »forvaring« i 21 år. Varefter strafftiden kan förlängas med fem år i taget om han fortfarande anses utgöra en fara för samhället.

Psykiska diagnoser är avgörande i det juridiska språket. I norsk praxis lutar sig juridiken mot diagnoskriterierna i WHO:s »gröna bok« när den skiljer sjukt från friskt. Men i andra sammanhang kan begreppen eros och thanatos - livsdriften och dödsdriften - myntade av Sigmund Freud (Bortom lustprincipen, 1920) göra det möjligt att lämna diagnoserna och distinktionen sjuk-frisk, och istället tala om hur psykiska strukturer påverkas av hur dessa båda principer samverkar.

I psykoanalytisk teori återfinns både eros och thanatos som två oumbärliga tendenser i psyket. Freud har beskrivit dödsdriften som den tendens hos människan som strävar efter att återföra det organiska livet till det oorganiska tillstånd som föregick det. Medan eros strävar efter att våldsideologier och psykiska strukturer upprätthålla och skapa det organiska livet. Eros innebär ett införlivande av objektet, skapande av helhet och sammanhang; thanatos innebär åtskillnad, klyvning och repetition.

Varken eros eller thanatos ska förstås som faktiska energier, utan de används som teoretiska begrepp för att beskriva komplexa, manifesta, psykoemotionella skeenden, skeenden som inte utspelar sig mellan motsatser. Utan vad som beskrivs med hjälp av dessa termer är det psykiska landskapets möjlighet att integrera gott och ont, erkänna begär och sårbarhet.

Thanatos är inte en negativ kraft och eros en positiv, utan en balans mellan dem är av central betydelse för upprätthållande av livet. Allt liv beror av destruktivitet: näring som tillförs kroppen innebär alltid en annan livsforms destruktion, organisk eller animalisk. Om thanatos helt och hållet underställs eros, blir effekten därför en radikal askes, som till slut omöjliggör livet i den kropp där denna operation ägt rum. Om eros däremot underställs thanatos kan det få katastrofala följder inte bara för den individ som styrs av den psykiska struktur där underställandet ägt rum, utan för många, många andra, därför att en sådan psykisk struktur strävar efter att slå sönder inte bara sitt eget liv, utan livet som sådant.

Psykoanalytikern Ludvig Igra, vars föräldrar var polska judar som undgick förintelse i nazismens dödsläger och strax efter kriget emigrerade till Sverige, har ägnat en stor del av sitt arbete åt frågor som rör destruktivitet. Igra menar att thanatos har två möjliga sätt att arbeta: antingen livsförsvarande, syftande till att bredda utrymmet för eros erövrande av livet med hela dess smärta och extatiska glädje. Eller livsförgörande, demoniskt, ett sätt som materialiserar sig inom de delar av personligheten där eros blivit thanatos underkuvade gisslan. I det senare fallet härskar destruktivitet och självdestruktivitet i ett »skräckfyllt försök att bringa livet under den omnipotenta kontrollen«. Ur detta perspektiv ses ett öppet bejakande och bemötande av livet som självförgörande. (På liv och död; om destruktivitet och livsvilja, 1988).

Detta kontrollförsök kan ta gestalt i olika våldsideologier som en excessiv dödsdrifts manifestation i en yttre verklighet. Vålds-ideologin blir en yttre form för ett inre, gravt destruktivt tillstånd, för en skärande brist i förmågan att uttrycka - eller ens erkänna - begär. När anti-islamisten hyllar principen hos jihad är det för att jihad dirigeras av samma drift att tillintetgöra och förstöra. Och den radikala rör sig från huliganism via nazism till extrem islamism. Hatet riktas oavlåtligt mot personer och situationer som skulle kunna aktivera det förseglade begäret, menar Igra. Därför att begären inte bara ger möjlighet till njutning; de är också en ständig påminnelse om »våra begränsningar, vår kropps utsatthet och vår dödlighet«.

Socialismen står för allt det som är omöjligt i den psykiska verklighet där livsdriften underställts dödsdriften: solidaritet, öppenhet, gemenskap. På samma gång som den radikalkonservativa går till attack mot den rörelse i samhället som för honom representerar den som kan tillfredsställa hans begär (men också väcka dem), går han till attack mot sin egen sårbarhet. Men destruktiviteten riktar sig också inåt, mot den egna psykiska verkligheten, som måste bringas till förstening och orörlighet. I all konservativ nationalism är orörligheten en grundläggande utopi i. Den radikalkonservativa söker ett tillstånd där allt är intakt, där personligheten inte hotas av den upplösning som framkallas i interaktionen med andra. Ett tillstånd där enhet råder och inget främmande objekt kan rubba det föregivet odelbara jaget, en plats utom räckhåll för den interaktion som ofrånkomligen tvingar dig och mig att blandas samman, och som kräver nuet som scen. (Själva begreppet »konservativ« är alltför talande, förkroppsligande det stelnade, döda, orörliga.)

I Sverigedemokraternas föreställning om det förgångna som bärande formen av en enhetlig kultur visar sig denna utopi. Som om det inte fanns skillnad i det förgångna, och därmed inga slitningar och konflikter, inga känslomässiga beroenden, ingen brist: allt var lika, det fanns inget att begära.

Fantasin om det förgångna är fantasin om ett prepartumtillstånd, tillståndet före födseln, tiden innan bristen ännu uppenbarat sig för det känsliga, utsatta barnet. Men den fantasin är en projektion; även prepartumtillståndet är ett tillstånd av beroende och möjligt underskott.

Den gravt destruktiva person som utförde bombdådet i Oslo och dödsskjutningarna på Utøya lät sig gripas utan strid. Thanatos yttersta mål, att tysta och tillintetgöra allt liv för en återgång till ett vegetativt tillstånd, uppnås i cellen, i den tysta, mumifierande förvaringen. Thanatos övertag innebär ett sökande efter befrielse från alla intryck, yttre såväl som inre. Det dynamiska livet skjuts undan till förmån för fängelsets repetitiva tillvaro. En tillvaro som släcker ut tiden, som är förutsättningen för det rumsliga drama där inre och yttre verklighet oupphörligen sätter jagets kontinuitet på spel. A:s dödande som självstympandets fruktansvärda, oåterkalleliga yttring. Det ohyggliga massmördande som släckt ut 77 liv och kastat tusentals människor och en hel nation i akut sorg och förtvivlan som självsläckandets vanvettiga medel.

Klädseln - den hemmagjorda polisuniformen - symboliserar kontroll. Lag. Omnipotens. I praktiken är den ett cyniskt försök att undergräva tilltron till samhället hos ungdomarna på Utøya.

Ludvig Igra menar att hos den sorts psykiska struktur som är oförmögen att integrera gott och ont, erkänna brist, behov och beroende, är det vanligt att det förekommer ett oavbrutet prat, ett gränslöst, kontinuerligt malande. Här, tänker jag, manifesteras det i det enorma omfånget hos dokumentet som Behring Breivik mailade ut före attentaten.

Och den åtalades babbel fortsätter, i domen citeras de psykologiskt sakkunniga:

»Når han gis anledning til å fortelle fritt, oppholder observanden seg uavbrutt kretsende rundt de samme temaer. Han forteller om og om igjen de samme detaljer knyttet til eget ridderskap, radikaliseringsprosessen, organisasjonen Knights Templar, kommende statskupp og maktovertagelse i Norge og Europa. Fenomenet vurderes av de sakkyndige som perseverasjon.«

Perseveration, upprepningstvång, en aldrig vilande verbalitet, syftande till att dölja och hindra den inre verkligheten från att ge sig till känna, därför att om den gavs rum skulle jaget riskera att visa sig som den flyktiga, glidande, föränderliga instans som den är, genomströmmad av (möjligt) underskott. Det räcker inte att värja sig mot den högerextrema våldsideologin på argumentativ väg, för det finns inte bara berättelsen utan också: berättelsens form, den psykoemotionella struktur som ger den rum.

Om dödsdriftens övertag är en reaktion på brist frodas destruktiva ideologier när samhällets solidaritet minskar.

När omsorgen om vars och ens behov dras tillbaka - det vill säga när samhällsinstitutionerna inte känns vid det ömsesidiga beroende som är fredens förutsättning - skapar samhället utrymme för den destruktivitet som till slut kommer att förtära det. Nedmonteringen av den gemensamma välfärden och den samhälleliga solidariteten är till sin karaktär destruktiv; som bar samhället redan i sin egen kropp samma historiskt förankrade mortala obalans mellan livsdrift och dödsdrift. Samma obenägenhet att erkänna sårbarhet, beroende och begär.

All förlust förändrar den förlorande. Jaget, som är att förlora sig i andra så att en del av en själv finns i dem en älskar, förändras. Det är inte bildligt en säger att en förlorar en del av sig själv när någon dör. Men en förlorar också sig själv hela tiden, i de levande relationerna. Och integrerar andra i sig själv, på samma gång gränslös och avskild.

Den destruktivitet som visade sig alltför tydligt i Norge den 22 juli 2011 finns hos var och en: i varje rädsla, varje skräck för att erkänna sitt beroende av andra, därför att detta erkännande så lätt kan skada en. Rädsla för att erkänna sin lust att leva, därför att leva är att vara beroende. Den finns i alla de extra hudar som skapas som fiktiva gränser mellan samhällsvarelser som inte heller vill erkänna sig själva som behövda; när jag inte vågar medge att min egen existens utsätter andra för samma sårbarhet som jag själv ibland så smärtsamt känner.

I Osäkra liv. Sörjandets och våldets makt, som gavs ut i USA 2003 och innehåller en samling essäer skrivna efter 11 september och under USA:s krig mot terrorismen, ställer Judith Butler frågan hur sorg skulle kunna göras till en politisk resurs. Inte som en passiv strategi, som hämmar handlandet. Utan som en »långsam process varigenom vi utvecklar ett sätt att identifiera oss med själva lidandet«.

Den plötsliga döden slår sönder tillvaron så som en kände den. Men den gör också ibland att livsdriften växer sig starkare. Att sårbarheten hos det levande kan framträda på ett nytt och akut, etiskt manande sätt. Anmodande, uppfordrande. Ett ihållande Lev och låt leva.



←  Till artikelarkivet