Om att läsa Göran Sonnevis Oceanen

Daniela Floman Kritiker #5, juli 2007

Vad är bra och vad är dåligt på omkring 2500 tecken? För att kunna formulera ett, åtminstone tillfälligt, svar har jag bläddrat i några av de recensioner Göran Sonnevis diktbok Oceanen bemöttes med när den kom ut i november 2005. Kritikerna har haft att förhålla sig till en laddad titelbild, en innehållsligt komplex och spretig text med ett tonfall som pendlar mellan dagbokens intimitet, metafysiskt patos och samvetsöm självrannsakan.

If some mystical art lovers who think of every criticism as a dissection and every dissection as a destruction of pleasure were to think logically, then »wow« would be the best criticism of the greatest work of art. To be sure there are some critiques who say nothing more, but only take much longer to say it.
- F. Schlegel

criticism of poetry is nonsense
- Novalis

I en några år gammal artikel i Lyrikvännen (3/2003) efterlyser Anna Hallberg »en intern diskussion om läsarpositioner, stilistik, värderingsgrunder och retoriska fallgropar« i kritiken. Målsättningen skulle enligt henne vara att kritikerna »kunde formulera sin estetiska hållning och se de fördelar och brister som en sådan position för med sig«.

För mig gäller frågan särskilt dagskritiken med dess inbyggda längdproblem - vad är bra och vad är dåligt på omkring 2500 tecken? För att kunna formulera ett, åtminstone tillfälligt, svar (och kanske också för att slippa ägna mig åt mina egna fallgropar) har jag bläddrat i några av de recensioner Göran Sonnevis diktbok Oceanen bemöttes med när den kom ut i november 2005. Kritikerna har haft att förhålla sig till en laddad titelbild, en innehållsligt komplex och spretig text med ett tonfall som pendlar mellan dagbokens intimitet, metafysiskt patos och samvetsöm självrannsakan.

En ofta åberopad kvalitet i en recension är närvaron av ett tydligt jag, och kanske utgör det subjektiva tonfallet ett svar på hur man skall skriva en begriplig text om en så sammansatt text som Oceanen, utan att överskrida det snäva formatet. Men hur skriver man in ett jag?

En strategi utgår från tanken att subjektivitet och analys är varandras motsatser. Den formuleras till exempel av Åsa Beckman i en recension i DN (8.5.07), där hon påstår att »[d]et bästa läsläget brukar vara att dämpa intellektet och bara följa med och känna vad orden och bilderna väcker«. Läsaren skall göra sig mottaglig, inte ägna sig åt att organisera.

Den här metoden kan studeras i Ann Lingebrandts recension av Oceanen i Helsingborgs Dagblad (8.11.05). Lingebrandt menar att Sonnevi har skrivit »[p]oesi att drunkna i«, och att hon själv befinner sig «inne i flödet, uppslukad, omtumlad, översköljd«.

I stora delar av recensionen räknar den översköljda kritikern sedan helt enkelt upp vad som flyter förbi. »Obehindrat flödande, utan några synliga skarvar rör sig texten mellan vardag och världshändelser, intensiv livsbejakelse och svårmodig svartsyn, skildrar ömt kärleken och naturen, dyker ned i barndomen och minns fadern som plötsligt avled, upplever saknaden efter vännerna som gått bort, känner döden som en överhängande skugga, brottas med Gud, grunnar över vetenskapliga frågor, blickar ut över samhället« heter det i en typisk mening.

Resultatet av en passiv mottaglighet för texten visar sig alltså (åtminstone i Lingebrandts fall) vara en recension som bygger på uppräkningar. Och eftersom uppräkningar alltid är mer eller mindre opersonliga blir helhetsintrycket också anonymt - oberoende av den inledande, upplevelseorienterade informationen. Exemplet har, tror jag, också mer allmän giltighet. Vill man skriva in ett jag i en recension, och vill man ha en mer dynamisk struktur på sin text, måste man iscensätta någon annan strategi än den Beckmanska, bekräftande »bara följa med och känna«.

Platsen inuti Sonnevis ocean är något av en kritikerfälla, konstaterar jag när jag får tag på Eva Ströms recension i Sydvenskan (8.11.05), och märker att också hon låter sig forslas omkring av texten. Ström omsluts av »en ocean, en värld av ord att förlora sig i«, och trots att hennes recension innehåller en del tolkningsansatser är den, med sina sammanlagt 17 »också«, precis som Lingebrandts huvudsakligen strukturerad enligt uppräkningsprincipen. Även här blir det övergripande intrycket opersonligt och utslätat, trots all affekterad välvilja.

Det borde vara ett trivialt faktum att kritikens jag uppstår genom, inte i motsats till den analytiska struktureringsförmågan, men av någon anledning behöver det fortfarande sägas. I praktiken tror jag att det kritiska jaget ofta skrivs in genom en bestämd infallsvinkel.

Och vad är egentligen en infallsvinkel? En association, en metafor eller en fråga som gör motstånd mot texten, kanske en invändning - frågan är svår att besvara i princip. Däremot kan man studera några konkreta exempel på infallsvinklar. Många av de lyckade Oceanen-recensionerna är strukturerade kring en metafor. Anna Hallberg närmar sig till exempel i Göteborgs-Posten (8.11.05) dikterna genom den visserligen kanske lite slitna, men i det här sammanhanget användbara bild som sammanställer läsande med ätande.

Här är det inte kritikern som underkastar sig ett oöverskådligt hav - utan havet som tvingas ner i kritikerkroppen: Sonnevis dikter »måste gå genom kroppen« hävdar Hallberg, och introducerar mat-metaforen när hon vill uttrycka att Oceanen är för volumniös, att hon inte hinner »omfatta den här boken, smälta den, som man brukar säga«. Dikterna väcker till en början samma obehag som olustig föda, de »flyter ihop, grumlas och bleknar«, det hela känns »såsigt« - »varför denna massa?«, frågar sig Hallberg.

Men så småningom börjar texten ändå framstå som meningsfull, och för att beskriva den känsla som uppstår jämför Hallberg med ett denna gång mer behagligt näringsintag: »[D]et magiska som kan hända /.../ om man nästan bokstavligen tillåter sig att inkorporera ett litet stycke av Sonnevis ocean, det är att texten smälts ner, löses upp och sprider sig som ett tillstånd i kroppen«.

Hallbergs måltidsmetafor leder till en jämförelsevis rafflande narrativ struktur i recensionen (från äckel till sublim njutning, katalogformen skymtar bara i några lite pliktskyldiga redovisningsmeningar på slutet). Bilden landar i ett associationsfält som är minerat av religiösa (kristna) associationer, som förstärks genom en lite dunkel formulering där Hallberg menar att Sonnevi »offrar sin dikt för livet«. Jag är inte helt säker på hur det hela hänger ihop - men kombinationen »offer«, föda och »liv« är helt klart igenkännbar för den som bläddrat i Nya testamentet.

Tanken att dikten drabbar kroppen på samma sätt som helig föda förmedlar på ett suggestivt sätt den känsla av ödmjukhet Sonnevis visionära dikter kan väcka, en ödmjukhet som innebär att kritikens vanliga invändningar inte är giltiga (»det finns en ansats och ett allvar, en intensiv vilja som präglar hela Sonnevis diktning, som det inte går att ironisera över« skriver Hallberg). Det allvar metaforen för in i recensionen fungerar också som en utmärkt inramning när Hallberg pekar ut dikternas moraliska kärna. Boken handlar, enligt henne, om »vad det är att vara en om inte god människa så i alla fall någon som eftersträvar att göra goda handlingar«.

Men när man tillämpar så här distinkta associationsfält finns det förstås alltid en risk att delar av verket hamnar i ett skevt ljus eller faller bort helt och hållet. Det förra drabbar i viss mån Hallbergs recension: hennes matsmältningsmetafor och kristet färgade bildvärld får henne att se onödigt optimistiskt på Sonnevis i mina ögon ganska mörka och oförsonliga text. Hallberg konstaterar att Sonnevi ständigt återkommer till död och våld, men menar ändå att motkrafterna dominerar - döden är »[s]om ett klipp i den kontinuitet där livet och födelsen alltid är starkare i sin progression, lika obeveklig som den är trösterik«. För egen del tycker jag att just tröstegrunderna är ganska svåra att hitta i Oceanen, och menar att Anders Cullheds beskrivning egentligen stämmer bättre när han i dn påstår att Sonnevi skriver »för att hålla såren öppna snarare än för att läka dem«.

Ett andra exempel på att det subjektiva tonfallet framför allt beror på att recensionen har en självständig struktur är annars just Cullheds anmälning i Dagens Nyheter (8.11.05). Han skriver egentligen ingenting alls om hur det känns att läsa Sonnevis diktsamling, ändå lyckas han förmedla en stark känsla av närvaro i sin text.

Det beror på att han har en så tydlig strategi - de delar av dikten han belyser fogas så småningom ihop till en suggestiv bild för verket, den är en kropp, en organism som andas. Hans recension är alltså också den organiserad kring en metafor, som denna gång utgör textens utfall, snarare än dess infallsvinkel (men det är mest en retorisk fråga).

Cullhed ställer sig på armslängds avstånd från Sonnevis dikt och iakttar den utifrån. Till skillnad från de tre tidigare nämnda (kvinnliga) kritikerna har han inga svårigheter alls att omfatta det lästa. Men det kräver bland annat att han skjuter på den besvärliga, heterogena titelmetaforen och gör den till någonting mer hanterligt. Oceanen är »ett av Sonnevis många försök att peka ut den helhet /.../ vi alla tar del i«, påstår han därför, och beskriver något senare denna helhet som »den stora grammatiken /.../ strukturerna utom och inom oss«. Från ocean över helhet till struktur - Cullhed har ett elegant sätt att förvandla oceanen till bilder som är betydligt enklare att handskas med.

Men en struktur är ännu ingen levande kropp, det behövs också en rörelse, och en sådan skriver Cullhed skickligt in genom att hänvisa till dikternas abrupta ryckighet, det vill säga »dessa rubbningar i systemen, dissonanser i musiken, cesurer i versen«. Genom dem blir »den stora grammatiken« så småningom någonting som lever och rör sig: »[A]lla hacken och pauserna håller hela bygget liksom svajande, i ständig vibration« skriver Cullhed, och slutför något senare bilden: På samma sätt som en kropp andas mäter texten ut tiden »i svart på vitt på boksidorna«- »Man hör andetagen«, påstår han (och då kan man ju kanske fråga sig om det inte, åtminstone till hälften, är hans egen konstruktion som andas).

Det här är suveränt gjort, Cullhed konstruerar en fullt fattbar bild för dikternas annars så kaotiska myller, och är i kraft av den också själv tydligt närvarande i recensionen. Dessutom imponerar han genom att hänga upp sin omfattande beläsenhet på konstruktionens olika led - han lyckas arbeta in både konstnären Francisco de Goya, Dante, Hölderlin och en film om Bob Dylan utan att det känns det minsta krystat.

Men också här innebär metoden vissa begränsningar. Genom att han konsekvent ser på dikterna utifrån, som en byggnad eller en främmande kropp, får Cullhed svårt att förhålla sig till Sonnevis moraliska besatthet - »Ibland får jag problem med den närmast heroiska öppenhet mot världen som dessa dikter praktiserar« skriver han. Cullheds kritik gäller inte de sakliga grunderna för Sonnevis patos, utan den gäller just själva öppenheten, och den rasande kompromisslöshet den tar sig uttryck i - »denna beredskap att låta historiens mer eller mindre avlägsna offerplatser genomblåsa jaget«.

Det här är inte helt tillfredsställande. Sonnevis hårt spända moraliska vidöppenhet är trots allt en av diktsamlingens starkaste poänger, och den kräver att läsaren skall engagera sig, utsätta sin egen person för dikten. Jag är faktiskt benägen att ge Hallberg rätt när hon skriver att Oceanen »är en bok som inte låter sig läsas med mindre än att man filtrerar den genom den egna existensen« - vilket alltså Cullhed, genom sitt distanserade perspektiv, inte riktigt gör.

Att Sonnevis moraliska allvar ändå kan kritiseras visar Göran Greiders recension i LO-tidningen (2.12.05). Texten får fungera som ett sista exempel på vad jag menar med organiserande infallsvinkel och den bygger denna gång inte på en metafor, men på en välformulerad invändning mot Sonnevis sätt att skriva.

Greider inleder med att gardera sig, och gör i det sammanhanget tillfälligt bruk av samma bad-metafor som Eva Ström och Ann Lingebrandt: han säger sig skriva »liggande på rygg djupt inne i de här dikterna«, utan att kunna betrakta dem utifrån. Men det här är, märker man snart, mest en form av koketteri.
     För visst ser Greider på Oceanen utifrån - om också från ett lite annat håll än Cullhed. Hans utifrån framstår nästan som resultatet av ett frustrerat försök att ta sig in, och jämför man med Anna Hallberg kan man kanske säga att Oceanen för Greiders del aldrig riktigt smälter, och att recensionen utgör ett sätt att klargöra varför.

Greider noterar att Sonnevis språk är isolerat, att det inte används i verkligheten: »Här beskrivs världen på ett språk som ingen levande människa någonstans talar«. Dikterna innehåller ingen slang, inga talspråkliga formuleringar, och de bygger genom sitt obrutna, knivskarpa allvar upp ett utopiskt universum, utan förankring i vardagsverkligheten (ett universum som tenderar att reproducera den utopiska kommunism Sonnevi för länge sedan avsagt sig, påpekar Greider).

Den första dikten i Oceanen lyder: »Varje ord/ finns bara/ i kärlek«, och medan Hallberg ser den som ett exempel på Sonnevis livs- och kärlekstillvända sida, är den för Greider ett illustrativ exempel på det utopiska språkets problem: »frågan är ju om världen verkligen är fattbar för den som inte kan skriva ett enda kärlekslöst ord« konstaterar han. Och, skulle man vilja tillägga, frågan är om inte diktsamlingens moraliska kärna också förlorar en del av sin trovärdighet när man betraktar dikterna från det här hållet. Saknar inte Sonnevis enorma samvetsömhet någonstans också lite verklighetsförankring?

Det är klart att Greider inte får särskilt mycket sagt om vad som finns mellan Oceanens pärmar - kanske är hans recension också mest intressant för den som redan är bekant med Sonnevis sätt att uttrycka sig. Den i stort sett enda innehållsliga aspekt han diskuterar gäller dikternas politiska analys.

Till invändningarna mot den begränsade synvinkeln kan man förstås också foga frågan varför just Greider ger sig rätt att bedöma vilket språk som är verkighetsförankrat (och varför just han vet vad som är verkligt). Men sådana frågor är, tycker jag, mera spetsfundiga än intressanta. Att Sonnevi skriver en mycket egen poetisk dialekt är ett obestridligt faktum.

Greiders recension fungerar som ett utmärkt exempel på att en ganska snäv kritisk invändning kan resultera i en relevant, välstrukturerad text. Men också de tidigare nämnda metaforiskt organiserade recensionerna är som sagt läsvärda. Huvudsaken är, tror jag, att kritikern använder litteraturen till någonting, i stället för att bara reproducera den i förkortad form eller passivt låta den verka.

Jag misstänker att metaforens och den snäva ensakskritikens betydelse kommer att öka allt eftersom recensionernas utrymme minskar - de är helt enkelt ett ganska bra svar på vad man kan göra när det är mer eller minde omöjligt att göra den nyutkomna litteraturen något så när heltäckande rättvisa. Men vilka svårigheter för den snäva eller metaforiska kritiken med sig?

Några uppenbara problem anmäler sig inför texter som till exempel Jonas Örtemarks Miniatyrproduktioner (h:ström, 2006). Delar av boken innehåller ett antal ihopklippta påståenden som saknar centrum och avsäger sig alla dubbla betydelsenivåer.

Går det att göra en bestämd invändning mot en text som bara består av randanmärkningar? Eftersom kritiken enbart kan riktas mot begränsade detaljer blir den sannolikt själv snabbt en sorts randanmärkning. Ibland brukar man se recensioner där kritiken riktas mot själva den centrifugala diktens idé - men den kritiken går att skriva bara en enda gång, sedan kvarstår frågan hur vi ska göra med texterna.

På ett liknande sätt kan man fråga sig om det är vettigt att samla ihop en rad oberoende påståenden under en samlande metafor. Också där riskerar man att hamna på en nivå av generalitet som inte är meningsfull, bland metaforer för det trasiga som snabbt blir väldigt slitna.

Möjligen kan man tänka sig att metaforen är användbar för att beskriva inte dikten utan den läsupplevelse den ger upphov till. Att kritiken (i fall som Örtemarks) skulle kunna göras till ett utrymme för performativa parafraser, som iscensätter kritikern som till exempel tandläkare, hysterika eller hidalgo. Men skall man verkligen skriva jagstarka berättelser om texter som saknar subjekt? Och hur undviker man att kontakten mellan text och recension tunnas ut eller försvinner helt och hållet? Accepterar en dagstidningsredaktion överhuvudtaget performativa recensioner?

I vissa fall kan den metaforiska strategin ju också vara direkt destruktiv för den text som drabbas. Det gäller i sådana fall då texten vill uppnå samma effekt som till exempel ett brandlarm eller ett officiellt meddelande på radio (men ofta ett söndrat, otydbart sådant) - är det då inte att stympa dikten om man upprättar en metaforisk tolkningsnivå som gör den till fiktion - socialt, politiskt och moraliskt frikopplad litteratur?

Redan titlarna på några av de senaste årens diktsamlingar verkar signalera att det kan vara bra att undvika metaforiska läsarter. Jag tänker till exempel på Åsa Maria Krafts I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker (2003) eller Agneta Enckells Innanför/utanför: ((1+) 3 x 13+(1+) 13): (eller 4 olika sätt att närma sig ett landskap) (2005) - titlar som är så komplicerade att man inom ramarna för sina högst 2500 tecken knappast hinner ge dem ens en rimlig primär betydelse.

Men vad ska man göra i stället för att strukturera recensionen kring en bestämd ingång (metafor, association, invändning)? Det är för mig fortfarande en öppen fråga.



←  Till artikelarkivet