Vad är kritik?

Vendela Fredricson Kritiker #20-21, oktober 2011

»Rummet är alltid också rörelsen hos den som beträder det, som tar det i bruk, eller med ett populärt uttryck sätter rummet i spel« påpekar Vendela Fredricson och vrider upp kritikbegrepet. Eftersom läsandet kan ses som en rörelse mellan ett tillfälligt mig, och ett lika tillfälligt dig, kan man likaväl förhålla sig till kritiken som [en] händelse, en kanske aldrig avslutad rörelse i det sociala rummet. Följande föredrag höll Vendela Fredricson för eleverna på Litterär gestaltning i Göteborg i maj 2011, inför produktionen av detta tidskriftsnummer.

Vad är kritik?

Eller nej nej nej, frågan är förstås felformulerad. Det borde stå: Vad gör kritik? Eller: Vad är det vi gör när vi gör kritik? Fredrik Ehlin, en skribent som arbetar med text i konstvärlden på olika sätt (han skriver bland annat katalogtexter och utställningstexter, och drev under några år tidskriften Geist, som numera är nedlagd), han menar att det egentligen inte handlar om subjekt och objekt, utan om rörelsen mellan dem båda. Eller: så tolkar jag en text han skrivit om konstnären Nanna Nordströms arbete.

Nanna Nordström arbetar med olika balansakter, staplar möbler och föremål i omöjliga byggnationer, precis så att de är på vippen att tippa över. Byggnationer som bär fallets hela rörelse i sig, en rörelse som är betingad av det: att man ser den äga rum, och att man i den meningen befinner sig tidsmässigt på samma gång i verket och i dess framtid. I det fall som alltså ännu inte finns, men som redan finns i betraktaren. Genom dennes dubbla tidstillvaro.

I så många fall kan man slippa så mycket problem och knutar genom att formulera om det stillastående tillståndet, det fasta, till en aktivitet eller händelse. Jag träffade en arkitekt en gång som tyckte att predikativet - det led som kommer efter ÄR i svaret på frågan »Vad är kritik?« - var en vederstygglig grammatisk kategori. Och då jobbar han ändå med rum, som om något skulle kunna betecknas som fast. Men rummet är alltid också rörelsen hos den som beträder det, som tar det i bruk, eller med ett populärt uttryck »sätter rummet i spel«.

Judith Butler sa vid en föreläsning i Stockholm i maj 2011 att frihet ges inte från en till en annan, utan den produceras mellan oss när vi i en pluralitet utövar rätten att framträda. Personlig frihet äger rum som en aktivitet i det gemensamma.

Tänker man kritik och samtal som en rörelse händer det någonting med frågor som »Vem är du?« och»Vem är jag?« De ersätts av frågan »Vad är det som händer mellan dig och mig just nu? Och vad betyder det som händer för oss? Vad säger det oss om avståndet och närheten mellan oss?« Läsandet som en rörelse mellan ett tillfälligt mig, och ett lika tillfälligt dig. Kritik som oavslutad händelse.

Låt oss studera den händelsen, hålla upp den framför oss och fråga: »Vad säger du, händelse, till oss om oss själva?« Försöka arbeta utifrån en lust till en ontologi om oss själva, som Michel Foucault skriver. Låt oss alltså titta på några begrepp och företeelser i kritiken, för att ur dem läsa ut någonting om den aktualitet som är vår.

2009 gav 00TAL ut ett dubbelnummer med titeln Vässa kritiken, som var ägnat åt att undersöka tillståndet hos den samtida dagskritiken. Man kom inte helt oväntat fram till att tillståndet var kritiskt: dagspressens utrymme för en avancerad litteraturkritik var alldeles för litet. Särskilt illa framstod det i den bok som medföljde tidskriftsnumret, Andreas Åbergs Den vältempererade kritiken, som lutar sig på Levinas etik grundad i den okränkbara Andre. Andreas Åberg förespråkar i boken att man förhåller sig till det litterära objektet som om det vore en annan människa. Detta skulle rädda litteraturen från något som han menade fanns: att man som kritiker utnyttjade litteraturen i sina egna syften, använde den som språngbräda för sig själv och sin karriär. Och mot det skulle alltså den här hållningen hjälpa, därför att i Levinas tänkande blir den andre okränkbar genom det faktum att man erkänner henne som just annan. Hon blir liksom helig.

Jag fann hans bok problematisk just på den punkten. Att det litterära verket skulle vara ett fast och självständigt objekt. En Annan. Problematiskt för att det tvingar en att bortse från den rörelse som jag ser som ofrånkomlig i det kritiska arbetet. I läsandet överhuvudtaget. Den vördnadsfulla hållningen inför litteraturen som en levande annan att se och förhålla sig till blev för mig stum. (Och boken menade också att man sedan, trots allt, i slutändan skulle fälla sin dom: fälla det kvalificerade omdömet och säg att »Så lyckas eller misslyckas denna bok i sitt förvisso okränkbara uppsåt.«)

Och varför ska man inte bråka med en annan levande varelse? Är inte socialiteten ett ofrånkomligt och ständigt kränkande av gränser?

Och tecknen är till för att bråka med, att tänka i. Jag menar att man gärna får förhålla sig tämligen respektlöst gentemot litteraturen. Därför att både text och läsning är i ständig tillblivelse, oavslutade rörelser. För det finns ingen slutpunkt. Ingen punkt där man kan säga: »Nu har jag fångat in detta verk i dess fulla betydelse. Nu vet jag. Detta är vad det är!«

Nej, istället inträffar, vid en ytterligare läsning, på en annan plats, i en annan tid, på ett annat humör, att man plötsligt säger: »Var det SÅ det stod? Var det DET som hände?« Och de gamla referenserna, den förra läsningen, avlägsnar sig och förändras, som minnet ändrar form och karaktär. Men ändå måste man tala om texten, måste tillåta sig att tala, i medvetande om detta. Om att det snart kommer att se annorlunda ut, förhålla sig på ett annat sätt. För kritiken innehåller ett ofrånkomligt moment av revision: och just i det momentet finns rörelsens garant.

Ibland förändras världsuppfattningen i ljuset av nya tekniker eller idéhistoriska strömningar. Jag tänker tillexempel på den postkoloniala teoribildningen och de olika genusteoriernas perspektiv. Då förändras läsarten också i ett större och samhälleligt perspektiv. Jag tänker på debatten kring Ture Sventon nu i vintras, där förlaget Rabén & Sjögren ville byta ut ett ord i Ture Sventon i Paris inför en nyutgåva - det var ordet »neger« man ville byta mot ett annat, som idag uppfattas som neutralt. »Svart«, tänkte man sig, eller »färgad«.

Förlaget inledde diskussioner med författarförbundet, som förvaltar Åke Holmbergs - alltså upphovsmannens - författarskap, men förbundet gick inte med på att man bytte ut ordet, därför att man menade att det skulle förändra bokens karaktär, och man ansåg att boken i sin ursprungliga version kunde vara att betrakta som ett kulturarv. Så där stod två olika åsikter mot varandra. Två olika principer, kan man säga. Och eftersom ingen ville backa slutade det hela i att förlaget helt enkelt bestämde sig för att inte ge ut boken igen.

Det är ett så tydligt exempel: det man en gång trodde stod, stod inte; det som en gång togs för en objektiv och oladdad benämning visade sig bära på ett helt system, ett enormt komplex av förtryck och åtskillnad, grundat i en världsordning som man då inte brytt sig om att problematisera för att man stod mitt uppe i den. Ett komplex som i och med perspektivskiftet framträdde med oförsonlig skärpa. Att studera den rörelsen, kritikens skiftning över sextio år, är att studera oss själva. Och jag föredrar det studiet framför frågan: är det rätt eller fel att välja att inte publicera? Hade författarförbundet rätt eller fel i sin åsikt?

Jag intresserar mig hellre för själva det faktum att det uppstått i vår aktualitet som en fråga. Som tecken på en förskjutning av det självklara. Hur vi idag granskar vår utsaga, och lägger vikt vid exakt hur. Från vem. Till vem. Därför att det har betydelse. Därför att orden aldrig är och aldrig kan vara neutrala. Inte sedan de gick från ren praktikalitet - som att buffa nån i sidan för att väcka hennes uppmärksamhet, därför att något som är viktigt äger rum där borta - när språket alltså gick från det till att symboliskt bära upp en ordning.Slet sig loss från kropparna, och förvandlades till ren, bärande materialitet. I sig själva mening. Inte pekande, instrumentell, utan: i sig själva inverkande. Performativa. Som objekt bland objekt. För oss, när vi tar dem i våra händer, våra munnar, och möter historien som finns nedlagd i dem.

Man kan tänka så. Språklighetens evolution. Att den medfört en sådan förändring. Att det uppstått ett femte element, helt och hållet antropogent. Det vill säga: skapat av mänskor. Språket.

I leken i min hjärna väller det fram som ett gigantiskt moln och jag hugger tag i tussar och nedhängande sjok. Tuggar det som en vaddig massa. Som på samma gång omger mig och fyller mig.

I själva verket är det ju just här, på papperet, som jag låter det aktualiseras. Och nu, när jag pratar. Orden som rullar ut ur munnen som ljudvågor. Skapade av luft och muskulatur. Med hjälp av rörelser som är så snabba att jag inte klarar av att registrera dem. Vad var det som hände? Rörelser så snabba att jag inte klarar av att registrera dem. Fångar in ord, släpper ut ord, fångar, släpper ut. Äger dem inte, men beror av dem som subjekt. Som subjekt i en socialitet, inte som levande varelse. Nej, jag tror inte språket är nödvändigt för det levande. Jag tror inte man behöver språk för att andas, äta, utsöndra.

- Jag vill prata mer om det, om instinkt och ord. Om hur man lever både i det språklösa och i språket, som kropp och subjekt. Men hur språk avvärjer dissociation. Det vill säga: hindrar en från att upplösas som subjekt. Jag vill läsa ett stycke ur en synnerligen romantisk essä sedan, som jag publicerat på engelska, men aldrig i svensk version. Jag kanske gör det lite senare. Eller någon annan gång. Den handlar om att man måste tala, annars dör man. Fast egentligen är det kanske tvärtom: man måste tala för att alls kunna uppstå. Att man uppstår först som funktion av talet - eller säg interaktionen - och inte tvärtom.

Michel Foucault skriver i essän »Vad är upplysning?« om hur Kant i två texter om just upplysningen och franska revolutionen lärde oss ett nytt sätt att ställa frågor, som är det sätt jag använde mig av i inledningen till det här föredraget. Ditintills hade filosofin ställts inför frågor av arten: »Vad är sanning?« »Vad är godhet?« Nu lärde oss Kant, menar Foucault, att istället fråga: »På vilket sätt är det sanning i vårt nu? I vilken mening? Vad är det vi gör när vi talar om det? Vad säger det om vår aktualitet? Om oss?«

Så kan man ställa frågor som har att göra med språket också. Tänk tillexempel på frågan: Vad är en autentisk text? - Nu tar jag autenticitet som exempel, därför att vår tid säger sig vara så upptagen av det autentiska: dagboken, den självbiografiska skriften, vittnesmålet. Även autofiktionen, som står i ett särskilt förhållande till autenticiteten, som Daniel Sjölins Världens sista roman till exempel.

Vad är en autentisk text? Just nu bortser jag från det fullständigt obegripliga i frågan: hur skulle en text se ut som inte var autentisk? Skulle den bestå av falska bokstäver? Så att det man trodde var trycksvärta i alfabetiska mönster i själva verket var kaffe? Eller: falsk botten: man trodde det var papper; men det visade sig vara mjölk och det svarta var små flugor, på väg att drunkna! Texten var en hallucination, en feltolkning av perceptioner!

Men ok. Låt oss hålla upp frågan, för att sedan granska vad det faktum att den ställs säger om vårt förhållande till språk. Alltså: Vad är en autentisk text?

Jag slår upp autenticitet i SAOB, Svenska Akademins Ordbok. Där kan man läsa att ordet autentisk användes i svenskan första gången 1806, och autenticitet första gången år 1836.

1836 tycks betydelsen hos autenticitet i första hand peka mot förhållandet mellan text och upphovsman: Följande citat är plockat ur Alexis Eduard Lindbloms Lärobok i logik: Lindblom skriver: »Är vittnesbördet skriftligt bör man noga pröfva dess äkthet eller autenticitet: d.v.s. om det verkligen härrör från den person, för hvilkens det utgifves«. Autenticitet har alltså inte i första hand att göra med textens förhållande till verkligheten (även om det handlar om en text som påstås vara ett vittnesbörd. Men vi vet inte vilken sorts vittnesbörd det är frågan om.) Även i ett exempel från 1868 tycks autenticitetsbegreppet vara en fråga om förhållandet mellan text och upphovsman. Äkthet i bemärkelsen »En äkta Camille Claudel!«

I en senare användning, åtminstone är det så jag förstår begreppet idag, har betydelsen förskjutits: vad det nu handlar om är ett presumtivt förhållande mellan texten och någonting tredje: något som kallas verklighet. Den autentiska texten är ett direkt avtryck av det levande. Av tingen. En kopia. Liksom oförmedlad. I media påstås det att det finns ett starkt sug efter den sortens texter. (Men nu ska man ju inte lita på media, i och för sig, eftersom journalisten kanske finns bland de yrkeskårer som har allra djupast intresse av att hitta ett sånt sorts förhållande mellan text och verklighet, eftersom hon bokstavligt talat lever på den föreställningen.)

Kritiken talar ofta om det autentiska som vore det naturligt, givet. Språket blir ett verktyg i journalistikens anda, också när det framträder som litteratur. Och det är anmärkningsvärt med tanke på vad jag talade om tidigare, hur noga man är med ordens konnotativa aspekt - det vill säga de meningskomplex orden bär. I det synsättet är ju orden verkligen så mycket annat än verktyg. De är ju fulla av egna åsikter!

Men litteraturens språk blir alltså bärare av något utanför den själv, istället för att betraktas som konst i sig. Jag märkte det i en närläsning av kritik av Carl Henning Wijkmarks Stundande natten - att kritiken fortfarande arbetar med kategorin författarintention, på så sätt att man menade att texten var ett resultat av en viss önskan hos författaren att förmedla en viss insikt. Eller en viss ståndpunkt. Trots att man sagt i över fyrtio år nu att the reader is born. At the cost of the author. (Förut brukade jag känna mig både förolämpad och hotad av den texten, Roland Barthes The Death of the Author. Men nu har jag förstått att i samma stund som författaren slutar skriva föds hon som läsare, också av den egna texten, så det finns alltså ingen anledning till oro! Det är bara en fråga om positioner!)

Men ok. Det finns ett enormt sug efter autenticitet. Och då menar man inte autenticitet som i ready-mades, utan autenticitet som i något verkligt. Så låt oss hålla upp det suget och studera det. Den kritiska figur som hävdar autenticiteten som kategori. Som ponerar ett ett-till-ett-förhållande mellan litteratur och verklighet, istället för att betrakta den litterära erfarenheten som erfarenhet i egen rätt. Vad finns implicit i ett sådant påstående? Vad gör en sådan inställning med kritiken? Vad tvingar det kritiken att bortse ifrån? Vad blir konsekvensen? Det vill säga: Vad betyder det för oss?

För det första: det flyttar fokus från hur litteraturen gör det den gör. Ja, det bortser från det faktum att litteraturen överhuvudtaget gör, eftersom man redan flyttat blicken från texten till verkligheten bakom texten, som vore texten en ridå att dra ifrån för att frilägga den verkliga scenen.

Men litteratur talar först och främst till oss i egenskap av konst. Texten arbetar med de element som uppbär den, böjer sig hit och dit, plockar in ord av till lika delar slump och tradition. Kontingens och nödvändighet. Litteratur för att man lärt sig litteratur, lärt sig hur berättelsen berättas - den autentiska, den realistiska, den surrealistiska, languagepoesin och symbolismens poesi. Och man arbetar i den sfären av erfarenhet. Vad en sådan kritik inte ser är att allting är ett fabrikat - ett spel och en mycket allvarlig lek vars regler vi själva satt upp.

Varför får en text dålig kritik? För att den förhåller sig på fel sätt till reglerna.

Men reglerna, det mirakulösa i att där överhuvudtaget finns ett system, lyfts inte upp till ett medvetet plan. Man verkar i vad som inom fenomenologin kallas den naturliga inställningen.

Men för det andra, och kanske framför allt, så bortser den från det jag pratade om i början: från rörelsen, momentet av revision. Och den vill inte, vägrar, förhålla sig oavslutat. Den måste alltid sätta punkt, därför att sådana är de regler den lever efter.

Jag älskar en del litteratur, och tycker illa om annan. Har stränga åsikter, och tycker och menar att nej, den här texten är tom eller falsk eller inte riktigt där. Men vad betyder det? Att jag har en föreställning om text som sann.

I mitt eget skrivande hör jag när det skevar, jag hör när jag inte menar vad jag säger. Eller såhär: karaktärerna för ordet, och jag lyssnar och nedtecknar. Men ibland får jag för mig att förekomma dem, och gissa mig till vad de avser. Tolka dem innan de sagt sitt.

Men vilka är de? Förekommer de i ett mönster, som skapas parallellt med skrivandet, och är avvikelsen, det skeva, bara en avvikelse i relation till det mönstret? En logik, som plötsligt bryts. Och framstår som lögn. För att jag inte orkar eller har tid att lyssna ordentligt till formen. Sanning är alltså bara att hitta in i mönstret, tonen, och sedan arbeta inom de ramar som uppstår, och bryta mot dem på exakt det sätt som just den här texten, just det här mönstret, tillåter.

Skrivande handlar om att hitta den exakta punkten för maximal spännvidd inom de självalstrade ramarna.

Jag tänker på språks användning i olika situationer. Jag hörde nån säga nån gång att poesin är språket i dess högsta potens. Då blir jag misstänksam. Förstås för att det stänger in poesin i en viss sorts högstämdhet, som naturligtvis utesluter en hel familj av poesier. Men också: Vad med det juridiska språket? Vad med deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Fredsfördragen, instruktionerna? Vad med patientens symtombeskrivning? »Jag har svalt femtionio sömntabletter. Det var en halvtimme sedan. Jag ångrar mig. Rädda mig!« Eller: »Kan du hälsa henne att jag älskar henne, och att jag ångrar mig i varenda cell i min kropp och önskar önskar önskar att hon tog mig tillbaka!«

Jag tycker inte det litterära språket är något särskilt fint eller bättre än något annat språk. Det är ett sätt att använda någonting som vi skapat tillsammans. En gemensam angelägenhet. Och framförallt: det är någonting vi gör. Arbete och erfarning. Och kritiken kan tillexempel ägna sig åt att utforska vad det var som hände. Just i det här ögonblicket, just mellan mig, läsaren, och dig, texten. Och räkna med att imorgon kommerdet att hända något fundamentalt annorlunda.

Som Lars Norén skriver nånstans i schizopoesin: »Man kan inte doppa sig i samma doktor två gånger.« Vilket också öppnar för en enorm frihet att fläska på, vara spekulativ, skamlös!

Så kritiken kan väl lika gärna vara full av antydningar, gåtor, oklarheter. Vara obegriplig som text är obegriplig. Eller åtminstone tala om det. Om att det inte går att begripa. Vilket också hänger ihop med att språket, det komplexa system som vi skapat är så sanslöst nära förbundet med ett annat helvetiskt komplext system: minnet. Vars fulla betydelse aldrig är tillgänglig samtidigt. Det enda man kan veta är att utan det skulle all subjektiv orientering kollapsa. Omgivningen lösas upp i celler.

Celldelning är ju för övrigt någonting som pågår dygnet runt varenda hundradel av en sekund. Kognition och minne (om det går att skilja dem åt, kanske är det därför de alltid uppträdde som par i Valhall, korparna Hugin, tanke, och Munin, minne) - kognition och minne är bara två av alla tusentals effekter av denna process. Och någonstans där kommer språket in i bilden. I cellernas oavbrutna delning, samhällets oavbrutna fortskridande, minnets oavbrutna rörelse, perceptionens och kognitionens processuella förlopp: dealandet med upprepning och förnyelse, vibration och rörelse.

Nu avslutar jag den här, vad ska jag kalla det - orgien - med ett citat av Michel Foucault, hämtat från en intervju i Le Monde, på svenska i Diskursernas kamp (»Den maskerade filosofen«):

»Jag kan inte låta bli att drömma om en kritik som inte gick ut på att döma utan på att lyfta fram ett verk, en bok, en formulering, en idé; en som tände eldar, och gladde sig åt att se plantor växa, lyssnade till vinden och fångade vågskummet i flykten för att sprida det. Den skulle mångfaldiga inte domslut utan livstecken; plocka fram dem, väcka dem ur deras slummer. Kanske ibland hitta på dem? I så fall, så mycket bättre. En dömande kritik får mig att somna: hellre en som regnade ner som ett fantasifullt gnistregn. Den skulle varken vara suverän eller klädd i domarkåpa. Den skulle bära med sig blixtarna från potentiella åskväder.«



←  Till artikelarkivet